Världen är liten

I Juli tipsade min bror mig om att hans vänner skulle byta kök och behövde göra sig av med sina köksskåp. Det var ju perfekt för mig och det skulle verkligen underlätta att ha skåp. Både min bror och min mamma hjälpte mig att hämta och lasta ur skåpen. På plats i huset hjälpte min mamma mig att skruva upp väggskåpen. De var lite besvärliga och otympliga men vi fick några på plats. Det kändes väldigt bra att få några skåp på väggarna och ha någonstans att ställa ifrån sig reservmat, köksgrejer och även lite verktyg. Ett viktigt steg i huset! 

En man som äger skogsmarken på andra sidan vägen stannade till och frågade hur det gick. Trevligt att han hälsade på och pratade ett par ord.  

Min mamma hjälpte mig sedan att måla lite på ladugården och jag flyttade grejer dit när plötsligt mina närmaste grannar dök upp och hälsade på. Mannen kände jag igen direkt! Vi hade jobbat ihop! Överraskade hejade vi glatt på varandra och det kändes riktigt kul att vi var sommarstugegrannar. 

Mitt i våra glada samtal stannade en motorcyklist vid vägen. Jag kunde inte komma på att jag kände någon med motorcykel och tittade frågande på killen. Men när han tog av sig hjälmen och  visade sig vara en av mina klasskompisar från grundskolan. Så det blev plötsligt två glada återträffar på samma gång! Det kändes tryggt och bra med välbekanta ansikten. 

Lite senare åkte jag hem till mamma på middag och hennes kusin med man kom och hälsade på. Dagen blev inte som jag hade planerat men mycket trevligare.

Nästa dag fick jag också besök men inte alls ett trevligt besök. Mitt i allt mitt stök med att tvätta rent köksskåpen stannade en bil utanför och en äldre, vimsig man kom fram och började prata som om det var 100år tillbaka i tiden. Han hade sett mitt skrot som jag rivit ut från huset och ville ha det som var i metall. Jag svarade att han fick ta det han ville av skrotet och hoppades att han skulle ge sig iväg. Men han fortsatte prata och tyckte jag hade varit duktig med lien och slagit ängen fint. Jag tittade skeptiskt på min gräsmatta och försökte förklara att jag såklart använt gräsklippare, men han var inte mottaglig för det. Han fortsatte surra på om att få en häst från byn den dagen jag gifte mig. Jag visste inte hur jag skulle reagera på ett sådant uttalande. Mannen var uppenbarligen inte i sina sinnens fulla bruk och jag undrade hur jag skulle få honom att ge sig iväg därifrån. Han kändes obehaglig och jag ville inte alls att han skulle vara där, men jag ville inte heller bli otrevligt och riskera att han skulle bli bråkig. Tillslut stannade det tack och lov en man som tydligen hade en stuga i närmaste byn. Jag var tacksam att han stannade och kom och pratade, och han gav mig sitt telefonnummer ifall jag behövde hjälp. Efter en stund kom även min föredetta kollega och den underliga obehagliga gubben gav sig äntligen iväg. Jag brukar inte känna mig otrygg och kände nu mer frustration över att huset var så nära vägen att objudna gäster bara klampar in. Men i det här fallet var jag väldigt glad och tacksam över mina trevliga stuggrannar, och jag fick skaka av mig den obehagliga känslan över en fika hos dem.