Vansinnig tur!

Mitt i kalla midvintern 2018 skulle jag och min bästa vän ge oss iväg på skidor för en övernattning på fjället med hjälp av hennes hundarna. Hon hade två hundar som hon tränade till draghundar och tanken var att de skulle hjälpa oss upp på fjället. Den ena hunden, Cholo, hade hon haft från valp och var van att dra och samarbeta med henne, den andra hunden, Pelko, hade hon skaffat relativt nyligen och hade inte hunnit träna med honom. Det blev då naturligt att jag tog Pelko och vi hängde på oss packningarna och gav oss iväg. Det gick tungt för mig att ta mig fram då jag var väldigt ovan på skidor, jag hade kanske lite för tung packning och det var hela tiden uppför. Det resulterade i flera vurpor med efterföljande skratt och krångel med att antingen försöka kravla sig upp med packningen tryggt kvar på ryggen, eller när inte det gick, ta av packningen, baxa mig själv upp på fötter, och häva på mig packningen igen. Det tog lång tid att ta sig uppför på det här sättet och jag kände inte att Pelko hjälpte mig något. Jag fick coachning av min vän men fick ändå inte till det hela med att styra och mana på Pelko. Tillslut tog vi oss ändå upp på kalfjället och kunde åka lite mer normalt när det blev mer flackt landskap. Det var redan mörkt förstås men vi fick kämpa vidare en stund till för att komma fram dit vi skulle övernatta. Det kändes onekligen skönt att få något att äta och lägga sig ner på rygg. Vi hade lite tjejsurr en stund men vi var båda ganska trötta och ville sova. Men innan jag hann somna blev det lite galet med tillskottsvärmen vi hade så det blev överdrivet varmt. Både jag och hundarna låg och flämtade. Jag var då glad att vi båda var tjejer och välbekanta med varandra så att det var helt ok att kasta av sig kläderna och flämta vidare i enbart underkläderna. Men hundarna behövde också kyla av sig, så jag hämtade snö åt dem som de glatt slickade i sig. När temperaturen sjunkit till behaglig nivå igen kunde vi alla äntligen sova. 

Nästa dag kändes det lite tungt att komma igång men bara kroppen börjat röra sig lite så går det bättre.

Men problemet kvarstod att få Pelko att dra mig. Det kändes ännu svårare den här dagen att få honom att i alla fall försöka dra. Kanske även Pelko var trött. Han tycktes vilja undvika att jobba mer än absolut nödvändigt. Så när min vän märkte att jag blev allt tröttare föreslog hon att vi kunde byta hundar ett tag. Men om jag bara vetat! På redan trötta ben fick jag mig en ordentlig åktur. Cholo kastade sig hejdlöst iväg i max hastighet med mig flaxandes bakom som en vante. I ren panik och självbevarelsedrift gjorde jag mitt yttersta att hålla mig upprätt. För mig kändes det som att det hela hände i en halsbrytande hastighet och med resta hår i nacken av skräck och på skakiga ben försökte jag med hes ostadig röst ropa åt Cholo när han sladdade runt fjällbjörkarna till både höger och vänster. Han brydde sig inte det minsta om mina rop att sakta ner eller stanna. Jag hängde hjälplöst fast bakom denna monsterhund och tappade tillslut balansen i en kurva och landade pladask på marken med armar, ben, skidor och stavar spretandes åt alla håll som en vingbruten kråka. Inte för att det hjälpte! Cholo fortsatte trotsigt framåt som om ingenting hade hänt och släpade mig liggandes sidledes i snön. Jag tänkte för mig själv hur det kunde vara möjligt att bli snömulad av en liten hund! Krampaktigt höll jag i draglinan och vrålade för allt jag var värd att han skulle stanna, och äntligen fick vansinnesfärden ett avbrott. Cholo fnös irriterat åt mig där jag låg i fosterställning med en hög snö framför magen och blängde på honom. När jag kravlade mig ostadigt upp på fötter igen trampade Cholo omkring och småryckte i linan som för att jaga på mig. Jag kunde nästan höra honom muttra ”Är du klar någon gång eller?” och himla med ögonen åt det vingliga åbäket som avbröt hans nöje mitt i hans roliga dag. Cholo skakade lite på sig och fnös igen, han måste tycka att jag är värdelös som människa, allt jag behövde göra var ju att stå upp på skidorna så skötte han resten. Jag hann inte mer än återfå balansen så satte Cholo av igen! Rycket runt min midja var hårt och bestämt och det var bara för mig att veva på med armarna för att återfå den lilla balans jag hade kvar för att lyckas stå upprätt. När våra vägar äntligen korsades med min vän igen lämnade jag argt över draglinan med en kort kommentar ”Vi byter!” Min vän småskrattade och undrade varför, varpå jag svarade att den här aktiviteten var livsfarlig och jag ville överleva dagen. Min vän skrattade och funderade högt att tja.. jag vägde ju lite mindre än henne, och Cholo började bli vältränad faktiskt.

Jag kände för stunden att jag hellre ansträngde mig själv istället för att riskera brutna ben innan dagen var slut, och kämpa fick jag! När mörkret fallit för vad som kändes länge sedan och vi närmade oss den brantare och sista delen av vårt spår ökade också svårighetsgraden för mig. Nu gick det nerför alldeles för fort och ovan som jag var på skidor hann jag inte riktigt med att styra när Pelko gav mig ett lite ryck här och där. Att åka nerför bakom en hund resulterade i för mig åtskilliga vurpor! Tillslut var jag så trött av att tvinga upp både mig själv och packningen ur den djupa snön att jag började se stjärnor. Jag frågade min vän om det fanns någon möjlighet att slippa sitta fast bakom en hund och hon tog då över Pelko och åkte med båda medan jag fick i lämplig hastighet ta mig nerför på egen hand. Den allra sista biten av spåret ledde över en sjö och plötsligt kom min vän fram till mig och kopplade fast Cholo framför mig trots mina protester. Utmattad klarade jag inte av att protestera tillräckligt, och uttryckte bara några mumlande hesa “Nej! Nej!”. Men min vän var ovanligt bestämt och försäkrade om att det skulle gå lugnare nu när han sprungit sig trött och det var moddigt på sjön. Det stämde och jag fick välbehövlig hjälp sista biten till bilen.

Efter detta äventyr kunde jag konstatera att det är bra för hälsan att ha grundläggande kunskaper i skidåkning innan man kopplar fast sig bakom en hund. Utan min väns hjälp hade jag inte tagit mig upp på fjället och verkligen inte ner igen helskinnad.

2 comments