Våldsam brasa

Under maj fortsatte jag rensa upp lite i trädgården, planerade vad som skulle göras och fantisera om hur det skulle bli, och myste i solen vid husväggen. 

Allt skräp och material jag hade rivit ut ur huset hade jag samlat på en hög som hade börjat växa sig lite väl stor och det var dags att elda upp den. Det var mitten på maj och hade redan torkat upp efter snösmältningen och torrt gräs täckte marken. 

Jag hade pratat ihop mig med min mamma för att få hjälp med eldningen och att hålla koll så det inte sprider sig i gräset. Hon hade andra ärenden att göra först och jag började förbereda så länge med att hämta en hink med vatten och ett par järnkrattor. Jag blev lite rastlös när jag väntade och tänkte att det ändå kommer dröja innan elden tagit sig ordentligt i skräphögen, så jag kunde väl börja lite försiktigt. Så jag blötte ner gräset runt omkring skräphögen. I lagårn hade jag hittat en dunk med vad jag trodde var en petroliumprodukt med tanke på lukten och hällde det över skräpet. Men brinna ville det inte. Så efter en stund hämtade jag en dunk bensin och hällde på. Det flammade upp såklart men brann bara just på den fläcken det fanns bensin på. Jag suckade över att materialet inte ville brinna och tänkte att det krävs mer för att få elden att brinna själv. Så jag hällde på mer bensin och tände på. Men den här gången gick det fort! För fort! Jag har aldrig sett en eld ta sig så snabbt! Plötsligt brann hela brasan på en gång! Det brann ändå relativt beskedligt tills det nådde något material som brann mycket våldsamt. En hög eldkvast kastade sig plötsligt upp i luften och vred sig som en spiral. Elden i kvasten vrålade och jag kände mig plötsligt otroligt liten. Vad har jag gjort!? Jag såg framför mig att elden skulle sprida sig till husen och bränna ner allt till grunden. Som om inte eldkvasten var nog såg jag till min fasa att elden hade börjat leta sig fram i det torra gräset i riktning mot både huset och gäststugan. Vattnet tog slut i min hink och paniken vällde fram. Jag hade alldeles för långt till brunnen! Men jag kom på att det kanske kunde finnas vatten kvar i dräneringsbrunnen. Jag sprang dit och kastade bort locket. En decimeter vatten fanns ovanför botten som täcktes av slam. Jag tryckte ner hinken i botten och fick med mig en skvätt, och sprang bokstavligen som en skållad råtta mellan brunnen och brasan, genomsvettig och knäsvag. Hettan brände i ansiktet, snyftningar trängde fram och näsan rann. Hur skulle jag få stopp på det här? 

Elden i gräset kröp långsammare framåt ju längre bort från brasan det nådde och efter ett tag kunde jag stanna upp på darriga ben och med hektiskt andning titta runt omkring mig och se att brasan var under kontroll igen. Hinken med den lilla vattenskvätten fick ändå vara min trogna följeslagare och jag hällde ut vatten vart jag än tyckte det såg misstänkt ut och sprang direkt och hämtade mer. 

När det värsta brunnit ner och det brann lugnt och beskedligt på det som var kvar, kom äntligen min mamma. Skamsen berättade jag om alltihop och skämdes, men jag kunde äntligen pusta ut. ALDRIG IGEN! tänkte jag upprepade gånger under dagen. 

Vi tog en fikarast så jag fick pusta ut och sen hjälptes vi åt att samla ihop ris från träden vi klippt rent tidigare, och passade på att lägga det på brasan. Senare på kvällen när allt brunnit ihop och det bara pyrde från brasan, dränkte vi ner allt med vatten innan vi åkte därifrån. Kvar blev en hög med aska som det inte växte något på under sommaren.

Uttrycket ung och dum passade in mycket bra på dagens händelse. Såhär långt i efterhand förstår jag att det inte var fullt så dramatiskt som jag upplevde det då. Efter att ha varit på ett flertal majbrasor mm efter den här dagen, har jag lärt mig att gräsbranden runt inte är så svår att hålla efter, värre är det med gnistor som följer med vinden. Det var en otäck upplevelse som jag lärde mig mycket ifrån, och trots upplevelsen har jag kunnat känna att det är intressant att lära mig mer om eld och vad man ska tänka på.