Sprängningens efterdyningar

Det var dags för sprängning igen och den här gången smällde det ganska mycket. Det lät som åska. Men sprängningen skedde också på samma sida av gruvan som kontoren. Kollegorna berättade glatt historier om sprängningar som fått hjälmar att rasa ner från skåpen. 

Efter sprängningen stod luften stilla och ett moln av gaser höll sig kvar i gruvan. Kollegorna fortsatte berättade om gamla minnen, och om hur livsfarliga spränggaserna kunde vara och att det skett dödsfall med personer som inte haft med sig gasmätare. Historierna tycktes dock framför allt handla om underjordsgruvor, men det är bra att vara medveten om riskerna. 

Vi blev i alla fall tvungna att vänta, och vänta, och vänta… Sen öppnades gruvan för trafik på marknivå men inte djupare ner i gruvan. Vi skyndade oss iväg ut och körde närmare den del av gruvan där sprängningen skett och himlen blev annorlunda, svagt gul och disig. Jag undrade för mig själv om det är så smogg ser ut. Som en tunn gulaktig dimma som luktade krut och lite svavel. 

Det tog emot att åka åt det här hållet i gruvan och åka in i dimman. Jag hade flera gånger lust att be min kollega att vända om och åka därifrån. Jag mådde inte bra efter att ha känt lukten, men förstod att även om jag är extremt känslig för det mesta så var den här reaktionen förmodligen psykologisk. Det kändes lite bättre när jag fick kliva ur bilen. Även om jag visste att luften var kontrollerad och det var säkert att befinna sig i gruvan igen så satt den obehagliga känslan kvar resten av skiftet. Men kanske det bara är hälsosamt att ha lite självbevarelsedrift!

Vi har skapat oss ett samhälle som skadar oss med stress och gifter i många olika former. Vi förgiftar och förgör oss själva med egenhändigt skapade gifter, väl medvetna om riskerna! Gifter och ohälsosamma material som ger oss diverse sjukdomsproblem och sen låtsas vi inte förstå varför vi blir sjuka. Allt till förmån för bekvämlighet och lathet. Vi har byggt ett bekvämt men förgiftande samhälle, men jag tror det går utmärkt att fortsätta ha det bekvämt men minska på skadliga ämnen. Vi behöver bara förstå, ha viljan och göra ett försök så är mycket vunnet. 

Jag har lagt märke till att människor tenderar att bli förvånade och ifrågasättande när man bryter sig ut från mängden, tänker ett steg längre och inte gör som alla andra. Som att jag t.ex. inte vill använda köksredskap av plast för att det då följer med mikroplaster i maten.

Det är verkligen en paradox att vilja jobba med maskiner men avsky kemikalier. Jag vill inte utsätta mig varken för petroliumprodukter, spränggaser, plaster eller andra kemikalier, men det är ofrånkomligt om jag vill fortsätta köra maskiner. Jag uppskattar verkligen att industrierna kämpar hårt för att hitta miljövänligare lösningar och jag hoppas att bättre lösningar ökar snabbt generellt i samhället. Jag vet hur viktig naturen är och vill inte bidrag till att skada den men jag gillar att köra fordon. Det handlar väl om att hitta den gyllene medelvägen. Allt vi människor tillverkar påverkar miljön, men skulle vi helt avsäga oss det blir alternativet att leva som stenåldersmänniskor. För min del handlar balansen om att tänka till. Inte orsaka onödiga utsläpp och vara extra försiktig i känslig miljö och nära vatten, och köpa kvalitet för att undvika onödig konsumtion. Nivån är olika för olika människor, men jag hoppas att mina val kan göra åtminstone en liten skillnad.