Sprängning på nära håll

Jag hade tackat ja till att få vara med på en sprängning och jag fick följa med tre tjejer som var sprängare. Det var en varm solig dag så det kändes skönt att stå ute och vänta medan sprängarna gjorde sitt. De skulle koppla ihop sprängtrådar och förbereda det sista innan det var dags för själva momentet. Vi fick vänta ganska länge på att få klartecken för att spränga och tittade ut över gruvan. En svag vind svepte fram och jag rös. Vinden var sval trots att det var Juni. En truck var parkerad ganska nära salvan som skulle sprängas och det var därifrån vi skulle trycka av. I mitt huvud hade jag föreställt mig att stå i en skyddsbunker, höra en rejäl dånande smäll och se massorna kastas upp i luften. Men riktigt så dramatiskt var det inte i verkligheten. Vi skulle stå i skydd av truckens enorma flak så vi kunde inte se vad som hände, bara höra och känna. Men jag skulle få trycka på knappen!

Det här var ju inte första gången jag var i närheten av sprängningar, det hade jag varit på flera gånger i försvaret, men inte alls i den här omfattningen såklart. I försvaret var jag med om ett tillfälle där hela min omvärld kastades omkull för ett ögonblick och jag förväntade mig något liknande nu. Men först måste vi vänta in klockslaget då vi fick trycka av. Jag tyckte att det var mycket förberedelser och väntan för att ha roligt ett kort ögonblick, och sprängartjejerna tycktes hålla med. Men de måste ju ändå tycka det var värt det för den korta förtjusningen. Själv tror jag inte att det hade passat mig, men det var roligt att få vara med en gång.

Uppe på trucken kändes det som att vara i en annan värld. Vi småpratade med varandra och de visade mig hur jag skulle göra när det var dags. Jag frågade flera gånger om hörselskydd och tjejerna reagerade inte mycket på min fråga och svarade att jag kunde använda hörselproppar om jag ville. Hörselproppar när man spränger berg! för mig lät det väldigt klent som skydd för hörseln! Jag ville ju inte ha hörselskador för resten av mitt liv, men jag hade som tur var ett par proppar i fickan. Tjejerna frågade några gånger om jag var nervös men efter det jag gjort i försvaret så var jag bara upprymd och uppspelt. Med spänd förväntan började det bli allvar och jag tryckte in propparna i öronen och fick en detonationsgrej i handen. Jag stod nästan som förstenad och vågade knappt röra mig. Jag ville inte att tjejerna skulle känna osäkerhet kring mig och jag ville inte råka stöta till mekanismen så att sprängningen skedde för tidigt, så jag stod stilla med utsträckt hand och väntade.

När orden kom ”varsågod och tryck av” så kastade jag först en blick på dem för att försäkra mig om att jag uppfattat rätt och klappade sedan till detonationsgrejen. Det tog en sekund innan sprängningen skedde och jag hann fundera på om jag gjort något fel. Men sedan kändes vibrationerna från marken och det dova mullret skakade oss. Jag skrattade till! Jag hade förväntat mig något mycket värre men det är ändå en underlig förtjusning i att vara nära där det händer. Jag förstod efteråt varför de inte var så noga med hörselskydd när ljudet var ett så dovt muller. Åska t.ex. låter betydligt värre och högre. Inombords var jag lite besviken över att det inte smällde mer än det gjorde, det blev inget omskakande av världen, bara ett beskedligt jordskalv. Men en stor del av mig var såklart glad att jag fick vara med och känna på nära håll. 

Tjejerna plockade snabbt ihop och skyndade sig till bilarna. Först förstod jag inte riktigt varför alla hade så väldigt bråttom därifrån men på vägen upp till kontoret kom jag på att de var såklart för att fly undan gaserna som bildas vid sprängning. Uppe vid kontoret tackade jag glatt för upplevelsen och gick leende tillbaka till mina kollegor.