Spontat trätak

Slutet på April. Nu ville jag tillbaka och städa upp mer, och påbörja en majbrasa. Så jag bar ut en del skräp från ladugården. Bland annat alla gamla tidningar staplade innanför dörren. Sedan försökte jag få plats med alla bräder i ladugården så att det blev bättre plats i huset, men några var lite för långa. Det kliade i fingrarna att få göra något i huset nu och jag tänkte att jag kunde passa på med att riva ner de där porösa plattorna från kökstaket och lägga dem på majbrasan. Glatt högg jag tag i min kofot och började leta någonstans där jag kunde kila in den under en platta för att kunna börja bryta loss dem. Men vart jag än försökte få in kofoten så tog det stopp. Frustrerat fick jag hacka mig ett hål i en platta för att få en början att utgå ifrån. Det gick lättare när jag hade fått en början men plattorna såg ut som nåldynor med en sinnessjuk mängd med spik i! Jag muttrade för mig själv att ”det måste ha varit billigt med spik förr i tiden.” Spiken ställde till det och gjorde det svårjobbat. Till min besvikelse gömde sig också ett lager till med dessa besvärliga otrevliga plattor på taket. Detta lager dock i en grön färg så jag kan förstå vilket lyft det måste ha blivit med nya vita plattor istället. När jag lyckades få bort en av de gröna plattorna också och fick se det fina originaltaket i spontad träpanel kändes det på alla sätt värt besväret att ta bort plattorna.

Taket gav tuffare motstånd än väntat mig så jag tog pauser då och då tillsammans med hunden Kaxen och tänkte på att fastighetsförsäljningen nu hade stått med i länstidningen. Jag hoppades att jag ändå skulle få vara ifred i huset, även om nu alla fått reda på att jag köpt huset. Jag ville helst undvika nyfikna spontana påhälsningar nu när jag äntligen hittat lugnet.

Jag tog också ett varv runt gården och fick en otrevlig överraskning när jag fick se att det var översvämning under huset. Smältvattnet nådde snart upp till marknivå. Jag hoppades att jag skulle få råd att hyra en grävmaskin i framtiden så jag kunde dränera runt huset. 

Jag fortsatte riva bort plattor i köket och trots att det tog hela dagen och var besvärligt så kändes det så skönt att vara där i mitt egna hus så jag ville bara stanna kvar. Jag hade redan börjat tänka på att sova över och stanna flera dagar när det började bli lite varmare. Det kändes lovande att jag trivdes och ville stanna kvar, och när solen tittade fram vägrade jag nästan att åka därifrån. Det gav mig en alldeles speciell känsla att vara där i ett omodernt, genuint timmerhus med alla möjligheter i världen!