Sommarvandring Ansätten runt!

Äntligen skulle jag och min mamma till Ansätten igen. Vi hade längtat båda två, och mamma hade haft en önskan länge att gå runt Ansätten och komma fram vid Ansättån canyon. Augusti 2018! Nu skulle det äntligen bli av! Vi hade planerat och granskat kartan och kommit fram till att det skulle behövas en övernattning. Vi körde en av bilarna till Ansättån canyon och lämnade den där vi skulle komma fram nästa dag och tog den andra bilen till Bakvattnet där leden började. Vi hängde på oss packningarna som kändes lite tyngre än väntat och påbörjade vandringen. Det gick bra att gå och det kändes skönt att vara tillbaka till den för oss välbekanta blomsterleden. Vi gick i lagom takt som passade oss båda bra och kom så småningom upp på en del av fjället där det planade ut. Det var skönt att känna de säregna dofterna från fjällmarkerna igen och titta ut över vidderna nedanför fjället. Speciellt tycker jag om doften av myrar, jag tror det är glada barndomsminnen som gör att jag tycker så mycket om doften. Det ger mig en känsla av “hemma” och jag drömmer mig bort om att hitta härligt gyllengula hjortron. När vi vilat upp oss lite gick vi över de spångade myrarna och gömde våra ryggsäckar i ett buskage med dvärgbjörkar. Utan packningarna kunde vi ta oss uppför ett brant parti av fjället, som brukar kallas ”ravinen” för att nå toppen på Ansätten. Uppe på toppen härjade en kraftig vind som alltid, så det är svårt att bli långvarig trots en extra tröja eller jacka. Men utsikten är värt mödan. Det ger mig alltid en speciell känsla att stå på toppen av ett fjäll och blicka ut över omgivningarna. Det känns nästan som att stå i en enorm sal med himlen som tak. Världen ser annorlunda ut från toppen på ett fjäll. Mäktigt och övergripligt på samma gång. Vi tog oss ner genom ”ravinen” igen efter att ha tagit foton, och fortsatte på leden som gick runt fjället. Nu gick det mestadels nerför och det kändes ganska befriande efter den branta biten till toppen. 

Vi nådde fram till ”Ansättbyn” där fortfarande några hus stod kvar, men öde såklart. Vi spenderade lite tid där och utforskade den lilla byn. I ett av husen stod dörren öppen så självklart gick jag på upptäcksfärd inomhus. Mycket var väldigt förfallet med delar av tak och golv hade rasat in. Vi tittade runt försiktigt och fick se en charmig liten skrubb intakt som inretts till skafferi, stort nog att kliva in i. Det fanns fortfarande kvar glasburkar med torkade ärtor i på hyllan. På köksspisen i rummet utanför låg en hatt kvar och tofflor vid sängen, men tyvärr hade en del av taket rasat in och rakt ner i sängen. Utanför dörren på ängen stod några renar och betade. Tankarna vandrade iväg och jag föreställde mig hur livet kunde ha sett ut när byn varit fullt bebodd. Min mamma berättade att det funnits en skola i byn och en såg en gång i tiden. Jag stod kvar utanför en stund och lät fantasi leka fritt. Jag föreställde mig en piga som smet iväg från gården för att träffa en sågarbetare hon var förälskad i, och hur de planerade att skaffa sig ett eget torp och starta ett liv tillsammans. Vi såg grunden till några rivna byggnader och spekulerade i vad det kunde ha varit. 

Vi lämnade byn och började hålla ögonen öppna efter vattendrag. När vi kom in i ett skogsparti såg vi till vår glädje flertalet sprängtickor och stannade där en stund för en rast. Ett par gick förbi oss på leden och vi tittade förvånat på varandra. Fanns det fler människor här? 

I slutet av skogspartiet fanns en bäck och vi kunde äntligen fylla på våra vattenflaskor. Det började bli sent och vi var trötta, så det började bli dags att leta efter en tältplats. Men plötsligt befann vi oss på en äng med en gård nedanför som var i bruk, förmodligen som sommarstuga. Det gick folk utanför och vi ville inte störa. Så vi fick vackert fortsatte gå ett tag till, vi ville ju dessutom känna oss ensamma på fjället. Efter en stunds till promenerande hamnade vi i en myggrik skog, men det var dags att stanna upp för natten. Vi var båda riktigt trötta efter dagen men satt ändå vakna ett tag och pratade, och tittade ut på skogen i det dunkla ljuset. En kväll som den här förstår jag hur sagor om troll och skogsrå blivit till. Dunklet gjorde det svårt att se längre in i skogen och skuggor spelade spratt bortanför oss. Vi sov ganska bra under natten men jag var lite frusen och vaknade ett par gånger.

Snabbt efter frukost packade vi ihop och började gå. Jag var fortfarande trött efter vandringen dagen innan och var lite sammanbiten. Tack och lov var inte sträcka till Ansättån så lång som vi hade trott. Vi gick en bit efter ån och hittade sedan en lämplig plats vid vattnet att stanna och äta lunch på. Vi roade oss ganska länge med att titta på olika klippformationer innan vi fortsatte med sista etappen av vår vandring. Länge följde leden ån så att vi kunde höra bruset av vattnet och ibland se ån. Terrängen blev sämre och vi gick omväxlande ner i blöta myrhål och sedan upp på stigar i skogen. Upp ner, upp ner! Det kändes som att det fortsatte länge på det här sättet. Jag började bli både trött och less och jag tror också min mamma började vara nöjd med vandrandet för den här gången, men vi fick kämpa över ett par myrar till innan vi nådde den efterlängtade bilen. 

Det var en befrielse att få hänga av sig ryggsäcken och sätta sig på ett mjukt säte. Men hur nöjd jag än var på att gå, och ja bilen var sagolikt skön just då, men jag ville ändå se de två forsarna och ett vattenfall som är en del av canyonen och vi gjorde några snabba stopp vid sevärdheterna innan dagen började ta slut. Sista stoppet vid vattenfallet tog mig tillbaka i tiden och jag kom ihåg när jag och en släkting badade i det kalla vattnet som barn. När jag vid den åldern såg vattenfallet var det såklart mycket större än jag upplever det nu som vuxen, och det kändes roligt att besöka platsen igen. Det var värt ett stopp trots tröttheten. Vi var båda glada och nöjda över våran vandring och allt nytt vi fått se vid favoritfjället!

1 comment