Sommaren rusar förbi till höst och grävning

De härliga ljuvliga sommardagarna försvann i snabb takt, men lite hann hända på gården medan värmen fanns kvar. 

Jag hade otur i trädgården och ett flertal av de skott jag satte under sommaren blev uppätna av något djur eller insekt. Jag satte några nya skott i hopp om att dom skulle klara sig. Mitt provisoriska staket hade gjort sitt och släntning hade undvikits mot min tomt. 

I huset kom jag framåt med att börja måla om köksskåp och och fraktade hem mina fönster.

Jag fick även ovälkommet besök av en gubbe från en annan by. Han var inte otrevlig egentligen men han hade ett sätt som gjorde mig obekväm och jag blev frustrerad igen över att huset låg så nära vägen så många obekanta kunde så enkekt stanna till. Jag hade ju skaffat huset just för att vara ifred och pyssla för mig själv och få ha känslan av att vara ostörd. Men jag fick också trevligt besök av familjen och av en klasskompis. Det vägde upp för det obekväma mötet. 

Plötsligt började det bli höst och det var dags att låna hem en grävmaskin. Jag ville gräva ett dike bakom huset och längs efter tomtgränsen i ett tappert försök att minska vattenmängden i marken på våren. Det var ovant att sätta sig i en grävmaskin igen men roligt! Jag började min grävning bakom vedboden och där kändes det lite nervöst när marken var så mjuk under maskinen. Det var enbart svart gammal myrjord i marken och tyvärr även rester av gamla sopor som grävts ner längre tillbaka. Det var svårt för mig att se att jag höll rätt höjd i botten av diket och min dåvarande sambo stod utanför och visade med handtecken när det började dra iväg för högt eller för lågt, men det var inte helt smärtfritt att komma överens om handsignaler och tecken som båda kunde förstå. Inifrån hytten tyckte jag att det ändå såg ganska bra ut med när jag tog en paus och klev ut var synen nedslående. Det såg ut som att världens största mullvad gått fram i bärsärkagång genom marken! Hela kroppen suckade tungt av synen och känslan att jur ska jag få ordning på det här? Men det var bara att fortsätta göra så gott jag kunde och karva upp något som liknade ett dike ändå. Alldeles bakom husknuten blev det lite nervöst igen och jag var extra mjuk och försiktig på spakarna för att inte av misstag veva in skopan i husväggen. 

När det ändå fanns en grävmaskin på plats på tomten passade jag på att försöka gräva en brunn. Mitt på tomten kändes som en bra placering för en brunn och jag skopade bort den mörka mulliga jorden och kom snabbt ner i de hårda torra och steniga massorna. Marken var full av stenar och det kändes som att maskinens skopa fick ha brottningsmatch med alla stenbumlingar. En efter en fick jag upp dom ur marken och kom djupare och djupare ner utan att hitta en endaste droppe vatten. Jag kunde inte förstå hur den genomblöta marken inte kunde släppa ifrån sig vatten längre ner. Hur kunde allt stanna kvar i det översta lagret och inte dräneras bort? Jag kom inte djupare med maskinen och fick fylla tillbaka allt jag grävt upp och gjorde ytterliggare ett försök en bit bort. En brottningsmatch till och jag hittade en liten skvätt vatten där stenarna satte stopp för att komma djupare. Vi satte ner ett plaströr i marken i hopp om att mer vatten skulle rinna till i framtiden och fyllde igen runt röret. Som avslutning på min maskindag grävde jag upp några hål för att plantera träd i, sen fick jag vara nöjd och slita mig från maskinspakarna för den här gången. Jag gillade att köra maskiner och det var minst lika värt att låna en maskin för nöjet att köra den som nyttan den gjorde. Fler gånger skulle det förhoppningsvis bli.