Snöskovandring på Kesänki

Mitt i vintern när jag jobbade som guide i Finland gav sig jag och en kollega ut på en egen dagstur. Vi ville undersöka ett annat fjäll än de som ingick i företagets turer. Nu kunde vi passa på när vädret var bra och vi båda var lediga. Vädret var inte det bästa med  ett tjockt molntäcke över himlen. men det var milt och inte så mycket vind. Det kändes riktigt roligt att få möjlighet att göra något tillsammans bara vi två. Vi lånade snöskor från jobbet och körde till en parkering vi fått tips om. Vi såg direkt att det fanns ett flertal snöskospår som stack iväg åt olika håll fast det egentligen bara skulle finnas två spår. Vi tittade på varandra, ryckte på axlarna och valde ett som hade rätt riktning och tycktes vara uppmärkt. Vi valde rätt på sätt och vis. Men det hade inte spelat så stor roll egentligen för spåren tycktes sammanstråla längre upp på fjället. Märkningen tappade vi bort i virrvarret av spår åt alla håll, men vi såg till att ta spår som ledde mot fjälltoppen.

Terrängen blev brant uppför nästan direkt genom mysig skog, och planade sedan ut över en myr. Vi stannade upp och diskuterade jobb. Myren borde vara ett bra ställe att se norrsken från, men vägen upp dit var för brant för de flesta gästerna. Vädret var skönt, lagom kallt för att vandra i utan att bli för varm, och det gick att stanna till en liten stund utan att bli för kall. En svag vind svepte över de öppna områdena. Vi gick vidare och kom till en mindre myr en bit upp och diskuterade igen att det hade varit en bra plats att ta med gäster till, om det bara hade varit lättsammare att gå dit. Ovanför den andra myren blev spåret vi följde lite otydligare och det började snirkla sig i sicksack uppför ett brantare parti. Vi stannade upp en liten stund och skrattade. Var det verkligen här spåret gick? Hade vi hamnat på ett udda sidospår? Men det gjorde inget, vi hade dagen på oss att utforska och vi hade inga gäster att ta hand om. Vi fortsatte för att  se vart det ensamma lilla spåret tog vägen. Uppför mot toppen tycktes det ju leda oss och därifrån skulle vi säkert hitta igen en grillkoja som vi sett på en karta. Mycket riktigt så nådde vi fram till trädgränsen efter en stund och spåret ledde upp en bit till. Strax ovanför trädgränsen vek spåret av och såg ut att sträcka sig längs sidan av toppen. Vi vände oss om och blev exalterade när en del av utsikten bredde ut sig framför oss. Om vart annat tjattrade vi om vilken vacker utsikt det måste vara en solig dag. Vi var båda överens om att vi mycket hellre ville ta med oss gäster till den här toppen än till Kellogg som var med på företagets lista med turer. Vi stod kvar ganska länge trots att det var mera vind så nära toppen. Sedan fortsatte vi spåret längs efter toppen då det ändå hade rätt riktning och stannade gång på gång för att titta på utsikten. Plötsligt fick min kollega syn på lite rök mellan några träd och strax efter såg vi grillkojan. Det valda spåret hade tagit oss exakt dit vi ville. Glatt överraskade möttes vi av en väl tilltagen grillkoja med fina rejäla utedass och ett förråd och vedbod. Alla byggnader såg ut att vara relativt nybyggda och välskötta, och både skidspår och snöskospår ledde från grillkojan och var väl uppmärkta och med bra underhåll. Ett sällskap hade varit i grillkojan och var precis på väg därifrån, och frågade oss om tips vart man kunde gå, men det var ju första gången vi var där. En man med sin fru hade hört att det skulle finnas ett spår för snöskor över fjället och ner på andra sidan och de skulle ge sig iväg och leta efter spåret. Vi misstänkte att spåret i så fall drivit igen med tanke på spåret vi följt och tipsade om vart vi gått. De höll med men skulle göra ett försök i alla fall. 

Vi blev ensamma och fick hela den lyxiga grillkojan för oss själv, redan uppvärmd dessutom. Så vi satt och myste i kojan i lugn och ro och grillade korv, och pratade non stop om den perfekta turen vi ville skapa. Om vi bara kunde hitta rätt led ner till parkeringen så borde den vara lättare att gå. Så småningom plockade vi ihop och gav oss iväg. Från grillkojan var spåret för snöskor väl uppmärkt och enkelt att hitta. Det var ett brett och fint spår som var väldigt lätt att gå. Som vi hade gissat hade det här spåret en bättre rutt och det blev inte lika brant. Vi nådde samma myrar som vi gjorde på vägen upp på fjället och så långt såg det lovande ut. När vi kom ner till skogen saktade vi ner på stegen och njöt. Vi tyckte båda att den lummiga skogen var så mysig att gå i med tjocka grenar och skägglav som hängde ner från dom. Vi pratade om att platsen passade för alla snöskoturer och var riktigt nöjda över hur dagen förflöt. Längre ner i skogen blev det ett virrvarr av spår igen och det var svårt att följa rätt spår. Det blev också brant sista biten ner till parkeringen men det var fullt genomförbart att ta med gäster på leden. Vi var väldigt nöjda över att vi hade haft sådan tur att hamna på rätt spår direkt, och kom glada tillbaka till kontoret och berättade ivrigt nästan i munnen på varandra om dagen, och cheferna tyckte att vi självklart skulle ta gäster dit om vi tyckte det var en bra plats. Vi tittade nöjt på varandra. Så det var såhär det gick till att skapa turer! Att prova på och hitta guldkornen!