Skierfe rektur – Dag 1

Efter mycket jobb och därav sena förberedelser kom vi i säng sent kvällen innan vi skulle iväg på våran Skierfe-tur. Jag och min dåvarande pojkvän hade planer på att starta en guidad tre-dagars tur till Skierfe i Sarek och ville göra en tur själva först så att vi inte missade något när det verkligen gällde. För att inte påbörja turen för trötta tog vi lite sovmorgon, men allt gick segt för oss på morgonen när vi ändå hade fått för kort natt och sömnbrist. Vi kom iväg sent och var inte framme vid den så kallade cykelstigen förrän sent på eftermiddagen, vid middagstid ungefär. Vi ryckte på axlarna åt det, kvällsmänniskor som vi är, och hängde på oss ryggsäckarna och hoppade upp på cyklarna.

Jag kände att något var fel när vi började cykla och sadeln kändes ovanligt hård. Min gelesadel som jag visste att jag trätt över sadeln var spårlöst borta. Det var inte en bra start då min rumpa inte alls hunnit vänja sig vid cykel den här säsongen. En mil stenig grusväg som ringlade sig upp och ner genom skogen blev en pina för mig. Nedförsbackarna var det balansövning med att kryssa mellan stenarna, och för varje sten cykeln guppade över landade vandringsryggsäcken hårt på svanken. Uppför gick tungt när jag hade den extra vikten av packning på mig och den höga ryggsäcken gjorde det svårt att titta upp på vart jag var på väg. Min cykelsadel började jäklas och vred sig ur läge hela tiden, och gick inte skruva åt. Tillslut erbjöd sig pojkvännen att byta cykel med mig och det gick bättre men var ändå svårt för mig att cykla när det blev långt till både trampor och styre, hans cykel var ju såklart anpassad till honom. Jag fick verkligen känna på hur mycket det gör att ha utrustning som fungerar och är anpassad. När det började kännas som “jag orkade inte mer” kom vi äntligen fram till vandringsleden på 6km som skulle ta oss till stf:s stuga i Aktse. Vädret var fantastiskt och bjöd på en vacker utsikt mot Rapadalen. Redan nu kunde vi börja njuta av den fina omgivningen. Tunna molnskyar sträckte ut sig över himlen som annars var vackert blå. Det kändes väldigt skönt att få lämna cykeln och gå. Jag såg blommor efter vägen som jag stannade och fotade och vi försökte påminna oss namnen på dem. Större delen av leden gick genom tät skog. Men Skierfe klippan började visa upp sig bakom träden och gav mig en liten push framåt när jag började känna mig för trött.

Plötsligt tog skogen slut och ett ängslandskap bredde ut sig framför oss med sjön och fjällen som bakgrund, och Skierfe trädde fram som ett monument mitt i blickfånget. Jag tvärstannade och gapade av den plötsliga och maffiga utsikten. Killen som varit där tidigare skrattade glatt åt min reaktion. Det hade hunnit bli midnatt och vi hade ännu inte ätit middag. Men först försökte vi resa vårt prassliga tält så tyst som möjligt för att inte väcka andra tältare. Att tillaga maten skulle ju skramla och leva om för mycket, så vi gick upp bakom stf:s hus och hittade en plats på ett brunnslock där vi satte oss och skulle börja med maten. Killen frågade vad det var vi hade tänkt äta den här kvällen och jag svarade, carbonara. Han bad mig ta fram pastan och jag tittade förvånat upp på honom. ”Var det inte du som skulle ta med din pastan?” (Själv behövde jag glutenfritt så vi hade olika mat med oss) Vi tittade förvirrat igenom vår mat och kom fram till att det inte fanns någon vanlig pasta. Febrilt försökte vi trötta tänka ut vad vi kunde avvara från kommande måltider och det blev för killens del en carbonara soppa med några glutenfria pastaskruvar. För min del blev det några pastaskruvar med lite bacon och äggpulver. När jag började koka min pasta insåg jag att jag inte hade något lock till min kastrull. I all hast när jag skulle packa hann jag inte kolla igenom min utrustning och hade glömt att det saknades ett lock. Jag suckade när jag insåg att det skulle ta extra länge att tillaga maten. Jag skruvade lite på mig och försökte sätta mig bättre på det obekväma brunnslocket, men så fort vi rörde oss skramlade något i metall och vi var rädda att väcka någon och hyschade åt varandra. Myggen ställde till det för oss också och vi fick hela tiden fiska upp mygg ur maten både medan vi tillagade och när vi äntligen kunde äta. Plötsligt brast vi ut i ett gapskratt! Vi skulle nu vara professionella och kunna guida andra människor och vi hade misslyckats totalt hela första dagen. Börjat sent på eftermiddagen, glömt mat och hade bristfällig utrustning. Vi skrattade så vi fick tårar i ögonen och kunde i alla fall avsluta dagen med ett leende. När vi precis kommit på plats i våra sovsäckar hörde vi en annan grupp människor komma fram till ängen. De var allt annat än tysta och skrattade och levde om högljutt och hade en hund med sig som skällde. Vi tittade på varandra och kunde bara skaka på huvudet. Vi som hade kämpat för att vara tysta och inte väcka andra och nu var det nästan som ogjort. Med hörselproppar i öronen kunde vi äntligen somna och se framemot en spännande ny dag.