Ribban höjs

Då var det dags! När momenten ute på dammen var avklarade blev det dags att gå över till de lite svårare momenten med dumpern, att snirkla sig mellan borrhålen som en orm utan att snudda vid dem. Med en alldeles för stor maskin visade det sig vara lite besvärligt och jag fick ha tungan rätt i munnen.

Men först skulle jag lära känna maskinen bättre på en övningsplan med koner. Jag skrattade när jag tänkte på hur länge sen det var sen jag för första gången körde ett fordon på en körplan. Det var en jordbrukstraktor på gymnasiet för 23år sedan, och sist jag snirklade runt de knallröda konerna var med en bandvagn för 12år sedan. Med flertalet fordonsutbildningar däremellan trodde jag faktiskt inte att jag skulle sitta och snurra runt konerna igen efter den senaste utbildningen.

Konernas röda färg lyste mot de gråa massorna runt omkring och gav en stor fördel. 

När jag senare fick ge mig in i det verkliga minfältet av borrhål var det inte lätt att se skillnad på olika gråa nyanser i backspegeln och kunna avgöra om det var ett borrhål eller marken. Det var lättare sagt än gjort! Håll tummarna för mig!

Jag fick börja med borrhål som var proppade med grus och inte lika känsliga, men det går för den delen inte att missa för mycket och köra över borrhålen. Jag kämpade så gott jag kunde. Med alla fordon jag tidigare har manövrerat så har jag ju lite känsla för när det är dags att svänga på ratten. Trodde jag ja! Dumpern rörde sig inte riktigt som jag var van från andra fordon, och när jag hade den bestämda uppfattningen att nu är det dags att vrida på ratten, och det visade sig ändå att borrhålet hamnade mitt framför nosen, då blev frustrationen större och större. Jag visste att jag skulle få öva flera dagar på det här med att köra runt borrhålen, men det var ändå väldigt frustrerande att jag inte hittade känslan för vridpunkten och veta när jag skulle svänga med maskinen. Det var tur att ingen hörde mina frustrerade utrop inifrån maskinen.

Övningen runt borrhålen varvades med någon sväng till borriggarna för att jag skulle få lära mig momentet med att fylla vatten till borrmaskinerna. När vi kom fram till en av dem stod en kvinna på platsen som gick fram mot oss och ville uppenbarligen säga något. Min kollega stannade och öppnade fönstret och de ropade åt varandra, men ljudet av maskinerna överröstade en del av vad som sades, och jag fick för första gången i gruvan höra irritation. Kvinnan snäste till irriterat och gick bestämt runt dumpern så hon kunde kliva upp till hytten. Med alla oljud från maskiner, borrar och grävande i berget så blir det såklart svårt med kommunikation ibland. Så frustration fanns inte bara hos mig den här dagen. Men de hade snart rett ut vad som behövde sägas och vi kunde fortsätta min utbildning i vattendumpern.