Rensning i ladugården

Ladugården var lite otäck och spöklik utifrån, men den här dagen vågade jag mig in i byggnaden med ambitionen att rensa upp och slänga allt skräp. I själva ladugårdsdelen fanns inte så mycket så jag var snabbt klar i rummet. I verkstadsdelen däremot var det totalt kaos! Det passade verkligen in med uttrycket bombnedslag! Varenda del av golvet var täckt med saker. Precis överallt låg det prylar, alltifrån en cykel och gamla verktyg till skräp och utspridda muttrat och bultar.

Bit för bit plockade jag ut saker och sorterade allt eftersom så jag kunde slänga skräpet senare. Skruvar, spikar och bultar samlade jag i burkar och lådor för att kunna gå igenom vid ett senare tillfälle. När jag kom lite längre in på golvet dök ett nytt problem upp. Golvet höll inte! En stor gul gummiduk eller presenning låg utsträckt över golvet och golvet under knakade och gick sönder när jag försökte gå på det. Så jag höll mig längs efter väggarna när jag fortsatte städa ur. Men tillslut var sakerna i mitten kvar och jag fick sträcka mig och krypa på alla fyra för att nå det sista. När alla saker var borta var det lättare att få en överblick över rummet. Det var inte svårt att förstå varför golvet var förstört. En gång i tiden hade en kamin stått i rummet och den har någon gång av okänd anledning tagits bort, och en del av skorstensrörets tagits ner, men inget har täckts över skorstenen på utsidan så allt regn och all snö har runnit in genom skorstensröret som är kvar och fukten har såklart letat sig in under den stora gula gummiduken och sakta men säkert ätit upp trägolvet bit för bit. inte så konstigt att det smulades sönder under fötterna. 

I korridoren mellan rummen var det om möjligt ännu värre. Ytterdörren stod i delar i ladugårdsdelen och en dörr på andra sidan korridoren som ledde ut till baksidan huset hade trasiga glasrutor, och under dem stod två rader med höga staplar av dagstidningar. Där var det lätt att se att regnet tagit sig in genom de trasiga rutorna och tidningarna hade behållit fukten mot golvet. På framsidan hade ju väder och vind härjat fritt och detta hade resulterat i att den lilla stackars byggnaden nästan gått av på mitten. Det var bara de övre stockarna som höll ihop de båda halvorna av ladugården. Det var sorgligt att se men det kändes också bra att bita tag i att bromsa förfallet av byggnaderna och rädda husen, och framförallt att bygga upp dem igen till vad de en gång varit. Nu låg det på mig och det som drev mig mest var att jag fick göra precis som jag ville, och jag fick göra det själv och ostört! Mitt eget projekt gömt i stora skogen där jag kunde ha min egentid. Inga fler än de närmaste visste att jag hade skaffat huset så jag skulle få härja fritt, och även om nu landsvägen gick förbi framför huset så var det ju ingen som kände mig. Det var det fantastiska för mig! Det viktigaste av allt! Äntligen ostörd! Eller..?