Reflektioner

Trött efter veckorna med jobb, men nöjd över att vara ledig gick jag i lugn och ro inne i en butik. Jag var i det där underliga vakuumet man hamnar i när man är lite slutkörd och äntligen får vila, och jag strosade runt lite som en zombie. Plötsligt stressade en anställd förbi mig halvspringandes och jag såg fler butiksarbetare riva upp kartonger och hastigt lägga saker på hyllorna. Jag mindes plötsligt hur jag själv hade haft det när jag jobbat i butik tidigare. Jag hade fått min beskärda del av stress och att kasta upp varor på plats för att tiden sprungit ifrån mig. Grälat med kollegor när alla oviktiga detaljer förstorats upp bara för att man inte trivdes med situationen, och jag tyckte så synd om personen som precis sprungit förbi mig. Jag tänkte på hur jag själv nu äntligen tagit mig hela vägen till ett bättre jobb och jag kände mig ledsen för den butiksanställde över att hon inte tagit sig längre än hit i livet. Visst kunde det förstås vara så att hon trivdes med den här typen av jobb. Jag har träffat andra butiksarbetare som älskar sina jobb, men själv vantrivdes jag som butiksbiträde och känslan kom tillbaka till att vara fast på ett jobb där man inte mår bra och ibland känner sig utnyttjad.

Att se ett litet ögonblick från det som varit tidigare i mitt liv fick mig att känna mig ännu mera tacksam över hur mitt liv såg ut nu! Jag hade ett bra jobb nu! Och det var i Aitik!