Padjelanta Del 6 – Tarradalen

Dag 8 i fält märktes det att kroppen var sliten. Jag vaknade med halsont, men mentalt kändes det bättre när vi äntligen nådde Tarradalen! Det kändes som om kroppen drog en djup lättnads suck och jag njöt verkligen av att äntligen få se träd och buskar igen. Just där och då kändes det som att jag fick en bekräftelse på att jag är en skogsmulle och inte en fjällräv. 

Under den här dagen var jag lite mer social och småpratade en del. Bl.a fick jag tillfälle att prata med vår guide om önskan om en lugnare livsstil med en gnutta mer bekvämlighet, p.g.a. åldern kanske, även om nu åren kring 40-strecket inte är lastgammalt. Vi kände ändå båda att åldern även förde med sig att vi kunde hantera jobbiga dagar och händelser bättre, och att vi hade lättare nu att njuta av de små positiva sakerna i livet. 

När jag pratade med min tältkamrat blev temat ett helt annat. Vi passade på att diskutera vårt bedrövliga tält och skrattade åt hur illa det var. Vi började referera till det som hemsökt och hoppades att ingen annan skulle behöva använda det förskräckliga uttjänta tältet igen. Vi längtade efter att slippa eländet, men nu närmade det sig slutet av turen. Allt kändes lättare nu när vi nått dalen och det kändes väldigt överkomligt med den sträcka vi hade kvar. Tankarna på ett varmt bad och en god middag dök upp allt oftare.

På eftermiddagen kom vi ner till älven med fjäll på båda sidor om älven. Grönskan bredde det ut sig på båda sidor och målade upp en väldigt vacker vy. Skogens lugn och skydd kändes välbehövligt nu. 

Men på kvällen slog vi läger ovanför trädgränsen igen. Jag gick till en närbelägen bäck för att tvätta av både regnbyxor, skor och fötter efter att ha halkat ett par gånger i lerpölar under dagen. Bara det värsta av leran gick att få bort från regnbyxor och skor. När jag tog av mig skorna slog stanken emot mig! Det luktade blötmyr och lera blandat med blöt ull. Sockarna var bruna av all gegga som tagit sig in i skorna, och under mina sockar hittade jag mina tår helt deformerade efter att ha varit konstant blöta i fem dygn. Mina fötter såg ut att ha stöpts efter skornas form istället för tvärtom. Jag såg också att sulan på ena skon hade börjat lossna, och jag hoppades att både skor och fötter skulle hålla de knappa 3 milen vi hade kvar. Inte konstigt att jag började få skavsår. Det gjorde mig inte lika mycket att skalkläderna läckte och att inga kläder hann torka upp, det värsta var helt klart att skorna tog in vatten och började gå sönder. 

Vi reste vårt hemska tält igen och förberedde med liggunderlag och sovsäckar, men när min tältkamrat la sig ner såg jag henne reagera på något. En sten stack upp under hennes liggunderlag. Den var under tältet så vi samlade ihop allt i innertältet och hakade av det en bit för att slippa gå ut i regnet, och tänkte att vi bara skulle peta bort stenen och kasta ut den under tältduken. Den kunde ju inte vara så stor när vi inte lagt märke till den när vi slog upp tältet. Men så som det gärna kan vara med stenar så visar de bara en liten del ovan markytan. Sittandes med sovsäckar och innertält i famnen tog vi i det vi kunde med fingrarna men vi kunde inte rubba stenen, och skrattandes turades vi om att försöka få bort den. Plötsligt fick jag en lysande idé! Jag drog fram min spork som hjälpmedel för att försöka bända upp stenen med, men sporken var dessvärre gjord av trä… och gick av! Med tröttfnitter som övergick till hysteriskt skratt turades vi om att karva med min avbrutna spork tills vi övervann stenen och äntligen kunde knuffa ut den under tältduken. Vi fortsatte skratta så att tårarna rann efter vi lagt oss och konstaterade att ingenting är omöjligt i det hemsökta tältet.

1 comment