Padjelanta Del 5 – Besvärligt tält

Efter en vecka i fält gick det tungt nu. Jag tror de flesta av vännerna var trötta den här dagen och det var bara ett par vänner som pratade med varandra. Resten av oss gick omkring som zombies. Det blev också lite luckor emellan oss och jag kunde gå lite mera för mig själv under förmiddagen vilket var välkommet för min del. Det blev lugnt och skönt och jag kunde vara ifred med mina egna tankar. Jag sov dåligt nu när kroppen gjorde mera ont och fötterna kändes inte som sig själva längre. Precis när jag kände att mina skor började torka upp blev det vadning igen. Mina fötter var konstant genomblöta. Vätan kom från flera håll när regnet föll till och från under dagen. När vi gick över kalfjället mötte vi en kall vind som svepte fram. Vi tog en paus på toppen medan vår guide stannade och pratade med en stugvärd. Jag frös så jag nästan skakade och det blev en plågsam paus när mina fuktiga fötter snabbt förvandlades till isklumpar i den kalla vinden. Jag satt insjunken i mig själv utan att prata med någon och bara väntade på att få gå vidare och trampa liv i mina fötter igen. Vi satt inte särskilt länge men just där och då gick tiden otroligt långsamt. Jag var alldeles för kall för att kunna njuta av utsikten. Det gör verkligen mycket för upplevelsen att hålla sig varm och torr.

Dagens höjdpunkt var att få se en gräshoppa!

Vi närmade oss Tarradalen och jag längtade efter träd och buskar. Men vi skulle spendera en natt till på fjället först och trötta hittade vi en tältplats för natten. Jag och min tältkamrat hade haft problem med vårat tält, och det verkade som att delarna inte riktigt passade ihop, och det blev alltid snett och krokigt när vi satte upp det. Den här kvällen ansträngde vi oss extra mycket för att få tältet rakt. Vi drog i det hit och dit och försökte justera ett par extra gånger och jublade när det plötsligt stod upp som ett tält ska göra. Men lyckan var kortlivad när vi drog upp blixtlåset och fick se ett innertält i uppror! Vi skrattade uppgivet åt hopplösheten och kröp in i vårt krokiga tält för att få vila och sova. Vi småpratade en stund som vi gjort varje kväll innan vi skulle sova och lyssnade på regnet mot tältduken. Bland annat pratade vi om att vi upplevde tältet obehagligt. Det kändes ibland som att vi inte var ensamma i tältet och det var alltid något som krånglade med det. Medan vi låg där på rygg och pratade och tittade på tältduken såg vi vattendroppar formas på insidan. Skeptiskt granskade vi dem och trodde att det måste vara kondens från våra fuktiga kläder. Ventilationen var helt öppen men luften utanför var ju så fuktig som den bara kunde bli. Men vi såg mer och mer droppar ta form innanför duken och när några droppar plötsligt började rinna längs duken kastade vi oss mot mitten i det lilla tältet och krafsade desperat ihop våra sovsäckar. Inte det också! Det räckte med att skor, kläder, tält och allt annat var blött, men sovsäckarna fick inte bli blöta! Vi kunde bittert konstatera att vårt tält börjat läcka in. Tätt, tätt ihoptryckta i en boll med sovsäckarna sov vi oroligt och vaknade gång på gång och drog i sovsäckarna för att försäkra oss om att de inte vidrörde tältduken och vattnet som rann efter den. Nu kändes det inte kul längre när vi inte ens kunde slappna av inne i tältet och få välbehövlig vila. Kanske en vecka var gränsen för oss när vi var ute på tur. Men vi hade inte långt kvar!