Padjelanta Del 4 – Naturfenomen

Luften kändes kall när vi vaknade och det tog emot lite att krypa ut ur sovsäcken. Men att sträcka på mig utanför tältet och ta ett par djupa andetag kändes bra. Jag kastade ett öga mot granntältet och blev ståendes och stirrade på tältet en stund. De hade hängt upp kläder på tork på staglinorna och de var helt genomfrusna! Det såg väldigt lustigt ut med de stela kläderna och jag var överraskad över att det varit minusgrader under natten. 

Innan vi lämnade Staloluokta och fortsatte vår vandring blev vi tyvärr tvungna att säga hej då till en av våra vänner som fått värre och värre problem med ett knä. Han fick följa med en helikopter därifrån. Vi packade sedan ihop våra tält och gav oss av på vår sjätte vandringsdag. Vädret var mycket bättre men usch så tungt det gick att gå nu. Det tog bort mycket av glädjen att känna sig sliten och att det gick tungt att gå. Kroppen envisades med att klaga till huvudet om ömmande höfter och värk av tryck från ryggsäcken och trötta fötter. Jag gjorde mitt bästa att ignorera signalerna och fortsätta. 

Plötsligt mitt ute på de öppna ytorna fick vi se en helt kritvit ensam ren. En av vännerna berättade att det betyder tur och lycka att se en vit ren. Glada stod vi kvar en stund och beundrade renen och småpratade och skrattade. Vi blev på mycket bättre humör och gick vidare på lättare fötter. Senare på dagen när jag behövde lite extra energi stack jag handen i min ficka med snacks och drog fram en påse nötter och upptäckte att märket på påsen var ”Lucky nuts”. Jag skrattade för mig själv och tyckte det var ett komiskt sammanträffande med att vi såg renen tidigare. Jag visade den för min tältkamrat som också skrattade. Det räcker med små detaljer för att humöret ska bli bättre och för att allt ska kännas lättare. Även annars i livet kan det räcka med de små sakerna för att bli glad. Livet blir så mycket bättre när man kan vara glad! Och ute på tur kan det göra hela skillnaden att hålla humöret uppe!

Humöret gick ändå upp och ner under dagen såklart, och jag började tänka mycket på mat, dusch och en bekväm säng. Att i nästan en vecka levt på frystorkad mat och tvättat sig i en iskall fjällbäck började känna på. Jag har aldrig tyckt om gröt men hade ändå tagit med havregryn till frukostgröt för viktens skull. Jag blandade i torkad frukt och jordnötssmör i ett försök att göra den mer aptitlig men började ändå bli så äcklad att jag mådde illa av frukosten. Så ett gott tips är att anstränga sig extra för att hitta något som fortfarande kommer kännas ok efter en vecka. Jag funderade under dagen på vad jag kunde använda istället, äggpulver kanske, det här gick ju inte. Jag blev hungrig när jag tänkte på en godare frukost och godare måltider. Mina tankar gick vidare till ett varmt skönt bad, och jag kände att även om jag trivs väldigt bra ute så går det inte bortse från att det är påfrestande med vandring på flera sätt. Framför allt är värme viktigt för mig. Jag klarar av mycket annat som kan vara påfrestande bara jag får vara varm.

Vi fick flera positiva glädjeämnen under dagen och fick se flera regnbågar.  Jag njöt av varenda en! Jag älskar naturfenomen, stora som små, och blir alltid glad när jag får se en regnbåge.

Vi gick också förbi ett område på fjället med en grop eller sänka som liknade en krater och mina tankar gick till meteoritnedslag. Jag funderade på hur man kan se och avgöra om det är en plats för ett meteoritnedslag eller att det bara råkat bli den formen på fjället. Jag gissar att det förmodligen beror på vilken typ av stenar och mineraler som finns i marken vid det eventuella nedslaget, och förstås hur själva formen på gropen är. Jag kände mig väldigt lockad att undersöka kratern lite närmare och hade gärna velat gå ner i den mossbeklädda gropen, men jag gissar att mina vänner inte hade uppskattat en paus för att titta på en grop i marken så jag fortsatte gå. Men hade jag varit ensam på vandringen hade jag stannat kvar ganska länge och tagit in stämningen och njutit. Tankarna på den underliga gropen dröjde sig kvar. 

Naturen var väldigt vacker den här dagen men jag kunde konstatera att vara ute på långvandring var inget för mig. Det känns som att allt obehagligt blir lite, lite värre för varje dag. Tempot var långsammare den här dagen så det tycktes gå tyngre för flera av vännerna. Kroppen påminde mig ständigt om att det gör ont, är tungt och jobbigt, jag fryser, och magen är upprörd. Min pojkvän har påpekat flera gånger att det är viktigt att banta ner vikten på packningen för att kunna njuta. Jag förstår varför nu! Han har även pratat om de viktiga hörnstenarna när man är ute, man behöver vara torr, varm och mätt för att må bra och trivas. Jag håller med men det känns som att det behövs någon fler hörnsten. Kanske det är åldern, men jag är inte längre lika benägen att acceptera obekvämligheter längre. Jag förstår inte riktigt varför längre, jag ser inget syfte med att pressa mig som jag gjort tidigare. Förr blev jag sporrad av tuffa moment och min envishet tvingade mig att klara av det som var tungt, men nu uppkommer bara frågan ”varför?”. Jag vill njuta av livet istället!

På kvällarna i Padjelanta behövde jag jogga en liten bit för att få upp värmen innan jag kröp ner i sovsäcken. Det var skönt på ett sätt, att jogga där ute i vildmarken, bredvid en fors, bort från alla andra ljud och med mjuk mossa under fötterna. Men det började också bli jobbigt med den proceduren när jag redan var trött efter dagens vandring, och längtade efter att bara få lägga mig ner utan allt kvällspyssel. Jag önskade att jag kunde träna upp min kondition så jag kan njuta flera gånger i framtiden av att jogga mitt ute i “ingenstans”! Mitt ute i vildmarken!