Padjelanta del 2 – Ibland suger det!

Tredje vandringsdagen delade vi upp oss i tre grupper och jag valde först att gå i den långsammaste gruppen på förmiddagen. Vi skulle sammanstråla vid lunch och vid dagens slut för att tillsammans välja tältplats. Jag gick och dagdrömde om vad jag kunde hitta på i framtiden. Jag vill ju hitta en balans i livet och komma ifrån åtminstone det värsta av samhällets stress. Vad kunde jag satsa på efter den här utbildningen? Mina tankar gick till att skapa mat/smakvandringar och använda de ätbara växterna i ett matlagning utomhus. 

Till min förvåning fick jag ont i ryggen mer och mer när vi gick långsamt och gjorde korta pauser. När vi sammanstrålade för lunch frågade jag vår guide om hon visste vad det kunde bero på men hon hade ingen idé. Kanske jag spände mig eller rörde kroppen annorlunda när vi gick långsammare.  Så på eftermiddagen gick jag i den mellansnabba gruppen. Men det blev tyvärr ingen sammanhållning. En ville gå fortare och inte stanna och titta på något och trissade upp tempot för oss andra två som gärna hade tagit det lite lugnare och kunnat stanna till och tittat på ett par fjällväxter. Det skapade irritation och splittring. Vädret vände till det sämre och det började regna. Mina skor började läcka som ett såll, så jag var konstant blöt om fötterna. Irritationen steg och vi gav upp med att försöka hålla ihop. När vi tillslut kom fram där några börjat leta tältplats på helt öppen och oskyddad plats, gick vi vidare en liten bit för att hitta en lämpligare tältplats. Strax bortanför hittade vi ett bra ställe mellan skyddande klippor och min pojkvän som följt med oss dit gick tillbaka för att berätta. Efter en stund kom han tillbaka och berättade att de redan tagit beslut om att stanna kvar på platsen och hade redan slagit upp tältet. Arga och besvikna gick vi tillbaka till tältplatsen och jag gick morrande fram till min fina tältkamrat och mumlade att det tydligen rådde diktatur i klassen. 

Som straff för att jag blev upprörd och vi inte kom överens beslutade vår guide att resten av tiden i Padjelanta skulle vi gå i helklass. Fortfarande ingen genomgång, ingen lektion i var man bör resa tält, ingen lektion i ledarskap eller i något annat som tillhörde vår utbildning. Tyst gick mycket av min irritation över till vår guide, tanken var väl ändå att hon skulle utbilda oss i vad som var viktigt att tänka på vid val av tältplats.  Men jag var tacksam över min härliga tältkamrat. Hon lyckades som alltid snabbt att få mig på bra humör igen.  

På morgonen dag fyra vandrade vi iväg i helgrupp. Jag tror inte någon av oss förstod vad det här straffet skulle lära oss. Tempot blev jämnare men var inte bra för varken snabba eller långsamma personer. Regnet var ihållande under dagen. Det blev en dyster dag och förvärrades lite av det sedvanliga ömmandet i kroppen från att bära tung ryggsäck hela tiden, för mig blir det framförallt ont i höfterna, och dessutom hade vi det faktum att man blir tröttare för varje dag. Den här dagen blev det äntligen dags för vadning, och jag hade sett fram emot att få tips och lära mig mer, men inte ens vid vadningen blev det någon genomgång. Det enda vår guide nämnde var att öppna midjebältet. Det kändes underligt, men alla kom i alla fall över ok. 

Jag hade börjat misstänka att mina regnkläder läckte lite och vid vår lunchpaus gjorde jag misstaget att sätta mig ner. Det började kännas markant blött om rumpan, så jag skruvade försiktigt på mig av obekvämligheten. Jag ställde mig sedan upp för att rätta till kläderna varpå jag kände iskallt vatten rinna ner mellan skinkorna och innanför trosorna. Med ett dämpat skrik stelnade jag till och vågade inte röra mig. Vännerna undrade vad som hände och jag  svarade bara tyst att regnbyxorna läcker. De trodde nog inte att det var så allvarligt och reagerade inte så mycket mer än ett par fnissande och fortsatte äta. Jag kunde inte förmå mig att sätta mig ner igen när jag visste hur blöt jag var innanför byxorna och fick äta upp min mat stående. När vi började gå igen försökte jag hålla humöret upp med att tänka på vad jag gått igenom tidigare i livet, och kunde snabbt konstatera att jag gått igenom betydligt värre. Här var vi ju ändå i fjällen! Njut! Passa på och njut! Det var ju det här jag ville ha! Vara ute i naturen och njuta av lugnet och skönheten. Njut av utsikten! Jag vände mig om för att pigga upp mig av utsikten men möttes av en tjock, grå regnridå. Så jag försökte få tankarna på att vi bara hade en och en halv dags vandring kvar till Staloloukta med rykte om bastu! Det hjälpte att tänka på vårt delmål en sådan här dag. Vi nådde upp till en fjällstuga där vår guide kände stugvärden och stannade för att prata en stund. Det var lite vind när vi var lite högre upp och det drog kallt vid husväggen där vi satt och väntade på att gå vidare. Jag hade börjat misstänka att även skaljackan kanske läckte i någon söm på axeln och nu satt jag där blöt och kall i regnet, mitt ute på en vandringsled långt till närmaste samhälle och konstaterade att mina fötter blivit så kalla att de domnade bort. Först kändes det skönt att få sätta sig ner och ta en paus, men vinden och regnet tryckte kylan genom kroppen omgående.  Jag försökte vicka på tårna men kände inte längre skillnaden på vatten eller inte i skorna, fötterna var genomkalla, och allt kändes just där och då lite plågsamt. Jag satt och hoppades hela tiden på att få gå snart så att jag förhoppningsvis kunde få tillbaka lite värme i kroppen igen. Alla dagar är tyvärr inte på topp. Vissa dagar är helt enkelt inte bra, inte ens i fjällen, vissa dagar suger.

1 comment