Överblick över gruvan

Strax efter att jag klivit upp skymtade jag något utanför husvagnsfönstret och jag tittade närmare. En hare! Jag stod helt stilla för att inte skrämma den och tittade på den när den hoppade fram över gruset. Jag blev väldigt glad att få se den lilla sötnosen. En bra start på morgonen.

Den här dagen var det tänkt att jag skulle börja köra dumper, men omkastningar i personalstyrkan gjorde att jag fick spendera dagen med vår arbetsledare istället. 

Min arbetsledare frågade mig direkt på morgonen hur det var med mig och om jag hade ont i armen. Jag blev överraskad över omtanken. Mig gjorde det inget att jag hade ont i armen, jag har haft mycket värre. För mig var det här något som man inte ens reagerar på eller nämner, annat än att man skrattar åt att det inte går lyfta armen högre än axelhöjd. Men till min förvåning var det fler som uppvisade omtanke och frågade hur det var med mig. Mina nya kollegor verkar vara väldigt omtänksamma människor.

Det blev en hel del väntan under dagen när min arbetsledare behövde diskutera saker med andra. Men han lyckades ändå ta sig tid till en sightseeing i gruvan med mig. Jag uppskattade att han tog sig tid och han tycktes också känna att det var ett skönt med ett avbrott. Lugnt och harmoniskt berättade han om gruvan och vi åkte längst ut på området så att jag fick se den så kallade ”dammen”. Ett stort område täckt med den stenmassa som pumpas ut från anrikningsverket efter att massorna genomgått processen där metallerna utvinns från stenen. Det såg ut som ett grått ökenlandskap, med en ”klarningsdamm” bortanför. Vattnet var vackert blått och tropiskt kristallklart! 

Vi fick också tillfälle att se en gigantisk hjullastare mitt i arbetet med att lasta truckar och vi stannade på behörigt avstånd och tittade på en stund. Min arbetsledare berättade att det var världens största hjullastare! Giganten såg ut att vara ungefär i storlek som en truck men lastade bergsmassor på trucken som backade in bredvid. Det kändes verkligen som att jag befann mig i en helt annan värld! I jättarnas land! Tanken var hisnande att det faktiskt går att köra så enormt stora fordon. På något sätt föreställer jag mig att storleken gör att den borde styras av ett antal datorer från ett övervakningsrum istället. 

Vi stannade också vid kanten av gruvan och klättrade försiktigt upp en liten bit på en skyddsvall så vi fick blicka ut över den människoskapta dalgången! Helt klart en upplevelse att titta på de snirklande vägarna längs efter bergväggarna och det blåa vattnet som lyste upp längst ner i botten i en avstängd del av gruvan. Det kändes nästan som att vi redan kände varandra när vi stod där tysta en stund och tittade ner på gruvområdet. Det är inte många människor som jag kan vara tyst tillsammans med. Det kändes väldigt bra att få lära känna nya vänner. Min arbetsledare berättade sedan att i framtiden när brytningen var klar på den här platsen skulle regn och vatten från bergen få fylla upp gruvan och tillslut skulle det bli en djup sjö med ett friluftsområde runt. Jag hade personligen lite blandade känslor kring det jag hörde men jag behöll det för mig själv. Det låter fint att göra om de tippade massorna till konstgjorda berg, och en fin, djup sjö med fisk i. Men det var just det.. det blir konstgjort! Inte den naturliga rundningen som man annars ser på berg, och kommer det verkligen vara uppstädat och sanerat så det inte sipprar fram några gifter i vattnet efter all fordonstrafik!? Jag hade tidigare funderat över varför de inte gjort brytningen från den ena sidan till den andra och så småningom fyllt igen där de börjat bryta, så att hålet i marken och de konstgjorda bergen varit färre och mindre. Men ståendes där vid gruvkanten och tittandes på vägarna som ringlades fram och tillbaka och med flera verksamheter på gång där nere kunde jag få förståelse för att det skulle krävas betydligt mer komplex planering. 

Som den naturälskande person jag är hoppas jag alltid på minimal påverkan på naturen och i den mån det är möjligt att återställa till ursprungligt skick. 

Det blev lite kort samtal om miljö med min arbetsledare och jag förstod att han också har liknande känslor kring miljö och natur som jag har. Han tittade mot skogen och suckade, och förklarade att han tyckte det var baksidan av gruvbrytningen med att behöva ta mer mark i anspråk och gräva bort skogen. Det tyckte han inte alls om. Jag försökte vara positiv och svarade att det är ju t.ex. gruvbrytningen som gör att vi kan leva ett modernt liv med bilar och mobiltelefoner. Han verkade hålla med men med en diskret tung suck.

Jag blev imponerad över vilka människor som jobbar här. De snälla och omtänksamma, positiva personlighetsdragen tycks genomsyrade de flesta människorna här. De är miljömedvetna, ordningsamma och ordentliga, naturälskande och glada människor. Det var inte alls den bild jag hade i mitt huvud innan jag kom hit, men jag var mycket glad att jag fått ändra den!

Jag fick också tillfälle under dagen att hälsa på en annan avdelning på kontoret och träffa borrarna som fjärrstyrde de stora borriggarna från kontoret. De var också trevliga och tillmötesgående som alla andra jag mött hittills i gruvan. Jag fick också möta sprängarna som kopplar ihop laddningarna och genomför själva sprängningarna. De var glada, pigga tjejer som direkt tyckte att jag skulle hänga med någon gång på nära håll när det smäller! Såklart jag vill vara med om det och tackade för erbjudandet. Det kändes overkligt att jag kanske skulle få vara med om en sprängning på nära håll! Så häftigt!