Obekvämt folk

Jag och min vän hade lagom kvicknat till efter övernattningen i huset och min mamma hade också kommit och hälsade på när det plötsligt stannade en obekant bil och en äldre man kom ut. Han pratade på ett sätt så vi förstod att allt inte stod rätt till. Jag kände mig obekväm i hans sällskap men ville inte vara otrevlig så jag svarade kort på hans prat. Efter lite om och men så kröp det fram att han ville ha mitt järnskrot som jag ställt ut mot staketet. Jag vet inte vad det var för värde han såg i gammalt rostigt metallskrot men han hade uppenbarligen en idé på vad han kunde göra med skräpet. Jag kände mig tacksam över att min vän och mamma var där just då, jag hade känt mig mer obekväm om jag varit ensam. Jag brukar vara väldigt orädd gentemot andra människor men det finns ju undantag och då hoppas jag att jag slipper vara ensam. Att dessutom vara ensam mitt ute i skogen är mer på allvar men det var inget jag tänkte på, det var ju ensamheten jag sökte. Även om jag kände mig obekväm i det här fallet var jag mest irriterad över att huset inte låg en bit in i skogen så jag kunde vara helt själv. 

Efter det obekväma mötet åkte min mamma hem, och jag och min vän högg tag i att riva ur köket! Visserligen var köket ljust med det vitmålade masonitskivorna, men jag ville ha timret framme, och masoniten hade för länge sedan tappat både form och färg. Skiva efter skiva avtäcktes stockarna och vi fick se det fräscha timret träda fram! Tätt timrat och välmående stockar visade upp sig! Det var ett väldigt spännande moment att bit för bit få kasta en blick på de kraftiga stockarna som utgjorde stommen i huset. Det var timret som gjorde känslan och själen i huset och nu fick jag börja se delar av det. 

Jag var mitt uppe i allt rivande och när plötsligt sista skivan föll till golvet stannade allt upp. Vi vände oss runt som ugglor för att se allt samtidigt och skrattade. Wow! Vilken skillnad det blev! Vi hjälptes åt att bära alla skivor till en ny hög ute på gården som inväntade en brasa. Den grå tråkiga plastmattan på golvet hade också gjort sitt och den låg nästan löst uppe på trägolvet. Golvbrädorna var bitvis ordentligt grånade och såg inte lika fina ut som timret, men det skulle ju ändå slipas i framtiden. Det gjorde en fantastisk skillnad i rummet att slippa plastmattan. Det tog oss hela dagen att förvandla köket men nu kunde vi stå mitt i rummet och njuta över hur fint det redan blivit! Känslan i rummet blev många gånger bättre och det kittlade nästan i magen av den härliga förändringen. Det var dags att åka från huset för den här gången men en lite stund till kunde jag stå och njuta av mitt “nya” rum.