Nervösa dagen före

Då var det dags! Nervös och med orolig mage rullade jag mot Gällivare. Tankarna flög både hit och dit och snurrade runt i mitt huvud utan ordning. Jag hade föreställt mig en avslappnad mysig bilresa till Gällivare som resan jag hade tidigare. Men nu var jag obekväm och konstigt rastlös inombords. Jag hade inte riktigt förstått vad det nya jobbet innebar mer än att köra maskiner, och när jag passerade infarten till Aitik slog det mig plötsligt! Maskinerna kommer vara enorma! Och de kommer kännas annorlunda att köra än de jag kört tidigare. Plötsligt rös en kall kåre efter ryggraden. Hur ska lilla jag fixa det här?

Med skräckblandad förtjusning såg jag en inre bild framför mig där jag inte ens syns bakom ratten i den väldiga maskinen, och det ser ut som att maskinen kör runt utan förare! Jag hörde ett nervöst fnitter komma ut ur min mun, och slog bort tanken på maskinerna och försökte istället tänka på vad jag behövde fixa i husvagnen när jag kom fram till campingen. 

På väg upp till Dundret tittade jag på gång och cykelbanan och mätte med bilens trippmätare hur långt det var mellan lilla Coop och min husvagn, 4km. Brant också förstås, kanske bäst jag börjar med halva sträckan, om jag vill cykla någon dag! Jag kände mig peppad av den här nya förändringen i livet och att cykla uppför hela vägen kändes genomförbart bara jag fick övat upp lite flås efter en stillasittande vinter. I skrivandets stund har jag fortfarande inte ens försökt.

Jag skrattade för mig själv när jag läste skylten för öppettider på Coop, 05-23! Butiken går uppenbarligen på samma skift som gruvorna! Jag tänkte på de pass jag själv skulle jobba och det skulle finnas tid att hinna titta in på affären på morgonen om det skulle behövas. 

Framme i husvagnen skulle stödben vevas ner, packning bäras in och vattendunkar hämtas.

Det lilla golvet blev helt överbelamrat, och mitt i kaoset skulle jag försöka få ordning. Efter en del hoppandes över vattendunkar och knuffandes på någon väska och påse här och där släppte nervositeten för stunden. Jag kände mig glad över att jag var van stug och tältliv. Jag var van att packa väskor, bo lite mer primitivt och på liten yta. Att ordna in sig i husvagnen kändes nästan lite som att ordna till det i en stuga. Men det tog förvånansvärt lång tid att plocka i ordning lite saker, få igång vattenpumpen till diskbänken och se över så allt fungerade som det skulle. Jag blev inte riktigt klar med det jag hade tänkt, men avbröt för dagen och tog en dusch. 

Oftast i vandrarhem brukar duscharna inte ha den bästa kvalitén och jag kan få stå en stund extra för att lyckas skölja schampot ur håret. Med den tanken i bakhuvudet drog jag på duschen i servicehuset för fullt och måste nästan ha fått ett blåmärke av de kraftiga strålarna! Det gick inte att duscha utan att strypa vattnet till en sparlåga! Och hett! Här snålades det inte med värmen! Frusen som jag oftast är, njöt jag fullt ut av det sköna varma vattnet! Jag kände mig lite lättad att veta att jag kommer få varma sköna duschar under vintern medan jag bor på campingen. Det gör så mycket för mig med en varm dusch när jag varit ute och frusit en hel dag. 

Varm och äntligen avslappnad kröp jag ner i min säng inför första natten i husvagnen, och drog igen skjutdörren. 

Jag har aldrig varit i Japan, men plötsligt kändes det som att jag var där. Jag vet inte exakt vad det var som gjorde att rummet kändes så. Kanske att det är ett litet krypin nära golvet, träpaneler och skjutdörrar. Hur som helst kändes det mysigt och jag hoppades att jag skulle trivas och sova gott i vagnen.

1 comment