Muddus Del 5 – Winter Wonderland

När vi vaknade var det fortfarande -20̊C. Det var om möjligt ännu trögare och tyngre att komma igång den här dagen. Kylan var obarmhärtig och jag tycktes inte kunna få upp värmen i kroppen, och var hopplöst kall under hela frukosten. Rösten inombords försökte få min uppmärksamhet och säga att ”Jag orkar inte ett dygn till!! Jag är så less på att frysa!” 

Jag gillar värme och numera på senare år har jag börjat uppskatta bekvämlighet på ett sätt jag inte gjort tidigare. Det är precis under en sådan här vildmarkstur som jag inser vart min gräns ligger numera, gränsen mellan en intressant upplevelse och att den övergår till att vara lite för jobbig och obekvämt. Men jag skulle ändå inte vilja ha den här turen ogjord. Jag fick lära mig vad jag behöver för utrustning och vilka kläder som krävs för att må förhållandevis bra trots kyligt väder. Jag uppskattar att veta vart min gräns finns nu, så jag kan välja lämpligare turer i framtiden.

Innan vi skulle bege oss iväg ut på leden igen hade vi ett möte i stugan och det hjälpte mig att nästan hinna få upp värmen i fötterna. Vi tog samma väg tillbaka som vi gjort till stugan och följde samma guppiga led. Först kändes det lite tråkigt att inte se någon ny del av nationalparken, men stor del av leden hade vi passerat i mörker. Det var roligt att se sandåsen i dagsljus och se vart vi faktiskt varit tidigare. Det gick lite bättre, tack och lov, för oss att ta oss upp och nerför kullarna nu efter vila och i dagsljus. Mat åt vi direkt på leden och fortsatte igen så fort vi var klara. När mörkret föll tidigt på eftermiddagen hamnade vi i ett winter wonderland! Snön gnistrade fantastiskt på alla grenar. Kristallerna blinkade till i det svaga pannlampeskenet och jag fantiserade mig bort i det magiska landskapet. Jag försökte suga åt mig den härliga känslan av att passera igenom Kung Bores rike och fascineras av att träden orkade hålla upp det gnistrande vita tjocka täcket. Det var ganska tyst och lite prat när vi skidade fram, bara det knarrande och frasande ljudet av skidorna mot snön och prasslet av kläderna hördes, och jag hoppades att de andra också såg allt det vackra och njöt av omgivningen och inte bara var tysta av trötthet. Tiden hade kunnat stå stilla när vi tog oss fram i sagolandet, men allt har sitt slut och det var dags för oss att stanna för natten. Vi stannade på en fin plats inne bland träden, och jag och min tältkamrat ansträngde oss lite extra för att göra det riktigt mysigt på lägerplatsen den här sista natten. Det blev bra och jag tror faktiskt de andra blev en smula avundsjuka när vi skottat upp en sittbänk i snön och hade levande ljus i både tältet och utanför.

Jag hade dock såklart fortfarande ont i kroppen och vår lärare tipsade mig om att ta en värktablett i förebyggande syfte när man ger sig ut på tur. Jag tycker inte om att ta mediciner och avfärdade idén först, men tänkte mer på det senare och kom fram till att det kanske är värt det för att kunna njuta av turen mer. Efter den långa dagen somnade jag ändå snabbt när sovsäckarna gjorde sitt och höll värmen runt mig.