Muddus Del 3 – På ren tjurighet

Vi hade kommit ut på Muddusleden som följer sandbankar som sträcker sig långt ut i Nationalparken. Det var trevligt när leden gick över högre terräng, men eftersom leden gick över sandbankarna böljade den sig fram upp och ner, och med en vidsträckt myr bredvid. Det var påfrestande att skida upp och nerför terrängen. Vi testade vid ett tillfälle att skida bredvid på myren istället men det gick alldeles för tungt i den tjocka, djupa snön, så vi tog oss tillbaka till leden istället och fortsatte följa den upp och ner, och upp och ner. Det tog hårt på flera av oss och när tröttheten smög sig på så ramlade vi både här och där när det gick nerför. Ansträngningen att ta sig upp på fötter igen gjorde oss ännu tröttare och därmed lite vingligare. Några började ta av skidorna ibland och gå i backarna istället för att ta ansträngningen av att ramla. En av killarna som hade fått ansvaret för vår grupp stoppade oss efter ett tag och tog ett allvarligt snack med oss, och gav oss två alternativ. Antingen skulle vi leta en tältplats, äta och vila och spendera en del av kommande dag med att ta oss till Muddusstugan i närheten av vattenfallet. Alternativt var att plocka fram tjurigheten och kämpa oss fram till stugan den här kvällen och ha en vilodag kommande dag. Vi var överens om att ta oss till stugan och ingen av oss ville stanna upp för att äta middag, då skulle det bara bli svårt att fortsätta.

Så vi tog lite snabbt snacks och fortsatte. Vi kämpade på ett tag tills han stoppade oss igen när han såg hur kämpigt vi hade det och frågade återigen om vi verkligen ville fortsätta. Men nu var vi ännu mer beslutna att ta oss till stugan. För egen del var det en vilodag som lockade, och för ett par av mina vänner misstänkte jag att det var själva stugan som lockade och möjligheten att få en bättre natts sömn som drev dem framåt. Trots att vi började bli utmattade fortsatte vi envist framåt med vårt mål i sikte. Det kändes som att vi åkte på denna bergodalbaneled i evigheter, natten måste ha utökats med minst det dubbla antalet timmar. Vi kom ju aldrig fram! Medan vi kämpade tänkte jag om och om igen på varför jag gjorde det här. Varför gick jag med på att utsätta mig för det här? Jag har inte längre samma kämparglöd jag hade för 6-8år sedan. Jag hatar verkligen att frysa! Det tar så mycket energi och är obehagligt. Jag konstaterade att jag inte fann något nöje i en tur som den här. Plötsligt när jag var mitt i mina dåliga tankar hörde jag en uggla hoa på avstånd, som för att påpeka till mig att det faktiskt finns saker jag gillar ute i vildmarken även på vintern. Det var inte så ogästvänligt och eländigt att vara där ute ändå. Egentligen var det ganska fint med den gnistrande snön i mörkret. Ugglan höjde mitt humör och jag orkade plötsligt kämpa mig framåt lite till.

Vid 9 på kvällen kom vi äntligen fram till stugan. Helst av allt hade vi bara satt oss ner och vilat, men allt tog lång tid som det gör på vintern med tältresning, matlagning, disk och smälta snö till vatten. Tröttheten tog bort nöjet av att vara där mitt ute i nationalparken och jag längtade bara efter att få sova. När tältet och sovsäckarna kommit på plats ställde vi oss vid husväggen för att laga middag. Ett lätt litet vinddrag gjorde upplevelsen vid stugan kall och obehaglig och vi försökte bli klara så fort vi kunde. Så inte ens vid middagen fick vi en liten paus.

Vid midnatt kunde vi äntligen krypa ner i sovsäcken för efterlängtad vila. Så fantastiskt skönt det är att få vila när tröttheten är överväldigande. Jag kunde uppskatta att få vila i den skyddande sovsäcken extra mycket nu efter dagen vi haft. 

2 comments