Muddus Del 1 – Iskall start

Mitt i smällkallaste vintern var det dags att ge sig ut i vildmarken igen med vännerna. Åtta stycken plus vår lärare  skulle bege oss på skidor ut i Muddus nationalpark i Norrbotten och flera tältnätter väntade oss. 

Som vanligt under förberedelserna hade vi lite för lite tid och jag insåg att jag varken skulle hinna beställa frystorkad mat eller hinna torka mat själv. Men det kanske inte skulle göra så mycket med den extra vikten eftersom vi skulle glida fram på skidorna istället för att gå. Jag packade inte mer än det absolut nödvändigaste men kände sedan att jag ville kosta på mig ett ljus som kunde pigga upp mig i Januarimörkret och kylan. Men jag hade bara ett blockljus. Jaha, det får väl duga även om det blir onödig vikt. Med dubbla sovsäckar och två lager underställ och både tunn och tjock dunjacka för att hålla värmen adderades ännu mer vikt till ryggsäcken som snart inte rymde en endaste liten grej mer. På morgonen när vi skulle åka fick jag tillfälle att väga min ryggsäck. 59% av min egen kroppsvikt! Siffrorna på vågen kom som en kalldusch och jag insåg direkt att det skulle bli tuffa dagar. Jag blev besviken på mig själv att jag inte ens hade gjort ett tappert försök att torka egen mat, jag hade ju kunnat byta ut ett par av måltiderna i alla fall. 

Vi kastade ett öga på termometern innan vi skulle gå ut till bilarna, -31͒͑͐᷾⁰C! Herregud vad kallt! En oro infann sig där bak i ryggen. Supertung packning och superkallt! Hur skulle jag kunna sova i den här kylan och hur skulle jag orka hålla igång så jag håller värmen. 

När vi alla tagit plats i minibussen visade det sig att flera var nervösa inför kylan. Efter större delen av vägen vi åkte tittade vi oroligt på bilens termometer med diverse upprörda utrop till följd. Nervositeten låg som elektricitet i luften men när vi närmade oss Muddus steg temperaturen ute till vår lättnad och framme vid nationalgränsen hade det stigit till beskedliga -16⁰C. Vi började med lunch och under missnöje och gruffande från vår lärare så vägrade vi lämna värmen i minibussen under lunchen. Vi var eniga om att vi skulle få alldeles tillräckligt med kyla under kommande dagar och kunde passa på att äta i värmen medan vi hade chansen. Men efter lunchen var vi ändå tillslut tvungna att lämna den sköna minibussen och förbereda skidor, ta fram packningar och hjälpa varandra på med ryggsäckar och bege oss ut i den vita gnistrande vildmarken. 

Dra ända in i skogen vad tung min ryggsäck var!! Efter bara ett par hundra meter började det smärta i rumpan och låren för varje skidtag. Såhär tung belastning hade jag aldrig haft tidigare och jag blev lite rädd inombords över hur kroppen smärtade av tyngden. Jag behövde fokusera på annat än hur jag upplevde kroppen vid en för tung vikt, och försökte ta till mig av den vackra naturen med solnedgången som färgade himlen rosa och de fantastiskt gnistrande vita grenarna som såg ut att höra hemma i ett sagoland. Lavar hängde ner från vita grenar och täcktes av ett tjock lager frost. Frosten hade byggt på i vinden och gav grenarna och träden ett underligt utseende, som om de befunnit sig på ett fartyg i storm. 

Senare när det närmade sig kvällen och vi kämpat oss framåt en bit dök månen upp. Stor och lysande fullmåne! En kall dimma började svepa fram över myren vi åkte på och gav myren ett trolskt utseende i månljuset. Tröttheten började bli alltför påtaglig och kroppen skrek efter vila trots att vi egentligen inte hade tagit oss så långt. Men vi tog oss över myren och började skida uppför en höjd för att hitta en lämplig tältplats i högre terräng i hopp om att undslippa den värsta kylan. Men påväg uppför tog orken slut helt för en av vännerna och vi beslöt att sätt upp läger där på plats istället för att pressa på vidare. När tälten var på plats hägrade efterlängtad mat. Men det är onödigt omständigt att få sig ett varmt mål mat mitt i smällkalla vildmarken. Kylan tryckte på och jag kunde inte stå stilla medan mitt spritkök kämpade på för att värma min mat. Ännu mindre kunde jag sitta stilla när jag äntligen fick äta. Jag kunde ta ett par tuggor och sedan var jag tvungen att hoppa upp och småspringa ett varv för att inte bli för kall, sedan ta ett par tuggor igen. Frustrerat tänkte jag att jag kommer hinna förbruka energin i maten innan jag har hunnit äta den.

I efterhand kände jag att just det här var en stark anledning att jag ogillar vintertältning, att jag aldrig kunde sitta ner och slappna av en stund, inte ens för att äta. Efter maten signalerade kroppen ännu mer att jag allra helst velat krypa in i tältet och sova. Men istället var det bara att bita ihop och smälta snö för att kunna diska köket och sedan smälta ännu mera snö till dricksvatten kommande dag. Att smälta snö kändes som ett evighetsjobb med ett litet spritkök men tillslut fick jag äntligen packa ihop för kvällen och skaka liv i ett par handvärmare som jag förvärmde mina sovsäckar med. Men värmarna tog alldeles för lång tid på sig att bli varma och jag funderade på om det kunde vara för tätt och syrefattigt i sovsäckarna för att de skulle kunna komma igång. Jag fick gå runt en stund och skakade dom i luften innan jag kände att de började ge värme. Medan de sedan gjorde sitt med att värma sovsäckarna gick jag en snabb sväng till tjejkompisarnas tält och pratade ett par ord. Mina fötter, höfter och ben värkte och jag drog mig tillbaka till tältet och fick äntligen krypa in i mina sovsäckar och få efterlängtad och välbehövlig vila.

2 comments