Min första dumperdag – Maj

Äntligen var det dags! Nu skulle jag få börja lära mig dumpern och klämma och känna på den. Lite nervöst kändes det. Det var ju länge sen sist och dumper har jag kört väldigt lite. Jag var noga med att berätta det så att inte förväntningarna på mig skulle vara för stora. Min kollega som mötte mig första dagen skulle vara min instruktör och vi började med att gå igen hela dumpern och vad som var viktigt att kolla varje dag. Jag fick börja som passagerare såklart och försöka lära mig att hitta överallt. 

Min kollega körde ut till dammen för att visa mig jobbet jag ska göra i sommar. Branta spår ledde rakt upp på kanten av dammen. Det var inte vägar, bara spår i dammet och min kollega tittade på dem och berättade att vissa av dem var bättre att köra än andra, och nickade mot ett av dessa spår. ”Den här är bättre! Den tar vi!” Jag såg inte mycket skillnad mellan dem och tyckte alla såg onödigt branta ut. Min kollegan pratade om växelval och var diffen är om det börjar slira medan han körde uppför. Strax innan vi nådde upp såg vi bara himlen och jag rös lite efter ryggraden när jag tänkte på att jag själv skulle behöva köra upp här snart med 25 kubik vatten i tanken, med andra ord 25tons last. Jag har kört brant i terrängen med olika fordon i försvaret men där hade jag hunnit bekanta mig mer med fordonet innan. Det här kändes mer rakt på, och på allvar.

Uppe på kanten av dammen fanns en slags väg som vi följde till ett ställe där vi kunde vända. Vi tittade ut över dammen och en liten vindpust virvlade upp ett moln av damm direkt. Min kollega berättade då för mig vikten av att dammbekämpa. Dammet fick absolut inte nå till samhället. Det skulle ställa till problem för folk och det skulle också ställa till problem för fortsatta miljötillstånd. Återigen blev jag överraskad över den omtänksamhet människorna här har gentemot andra människor. Folket här bryr sig genuint om andra människor. De bryr sig t.o.m. om småsaker som om man är öm i armen efter vaccinationen. I min värld så är öm i axeln ingenting, man rycker på axlarna och skakar av sig det. När det gäller arbetsplatser och jobb är jag van att det är ”bit ihop och jobba” oavsett hur man mår. Har man gjort sig illa men kan jobba är det bara sluta gnälla och sätta igång att jobba. Det kändes väldigt skönt att få uppleva en arbetsplats som bryr sig om och har ett mänskligt tänk. 

Min kollega körde på den såkallade vägen och visade hur panelen för vattenspridningen fungerade och visade att det fanns skyltar efter vägen som namngivit olika sträckor med bokstäver. Jag undrade för mig själv hur jag skulle kunna lära mig de olika sträckorna. Vi gick också igenom vad man behöver tänka på när man sprutar vatten och hur munstycket till kanonen justeras. Det blev lite korvstoppning i huvudet men överlag kändes det överkomligt. Plötsligt efter vägen varnade min kollega att se upp för hål i vägen och styrde undan för en ”grop” i vägen. Det såg mer ut som att en del av vägen spruckit och rasat ner i dammen. På andra ställen gick breda sprickor halvvägs in i vägen och jag hoppades att jag inte skulle missa något sådant i ett dammoln. Efter att vi kört ett tag säger min kollega att det får inte ta slut på vatten i tanken, det är inte bra för pumpen, och jag tittar på panelen som bl.a. visar vattenmängden i tanken. Det hoppar fram och tillbaka som ett flipperspel och visar allt ifrån tomt till halvtank, och jag undrar hur vi ska veta när det börjar ta slut. Min kollega säger att jag kommer lära mig ungefär hur långt vattnet räcker. Sådana grejer tycker jag är jobbigt. Jag vill veta och inte ha några diffusa riktvärden att gå efter. Men jag förstår att det inte är hela världen om jag avbryter lite för tidigt och råkar ha några kubik kvar i tanken när jag ska fylla på.

Utbildningsdagen fortsatte med vart vatten fylls på och vart dammbindningsmedel finns. Kollegan berättade också hur det blandas även om det inte är något jag kommer göra. Han ursäktade sig flera gånger för att han förklarade saker som inte var viktigt för mig och jag försäkrade om att jag bara tyckte det var intressant. När vi skulle koppla på och fylla vatten känns det förvirrande med avstängningsventiler till höger och vänster och koppla slangar hit och dit. Jag inser att det egentligen inte är så många steg att göra, men när det är första gången jag ska lära mig känns det mycket värre än det är. 

Jag tittade upp mot dammen och tänkte att det är alltså det här jag ska göra i sommar. Köra fram och tillbaka i solen på dammen och blicka ut över sandöknen och kasta en blick då och då på det lysande blå vattnet på klarningsdammen. Det blir trevligt!