Ledigvecka

Tillbaka i gruvan efter en ledigvecka tänkte jag tillbaka på veckan jag haft utanför grindarna. 

Gruvan är en egen värld bakom lås och bom. Utanför i vanliga världen passerade jag ett vägarbetesområde. Arbetet pågick alldeles intill vägen och jag passerade nära en dumper. Den såg stor ut bredvid en vanlig väg och jag såg på modellbeteckningen att det var en likadan dumper som jag själv körde på dammen. hade jag passerat dumpern tidigare. innan jag började jobba i gruvan hade jag förmodligen tyckt att den var skräckinjagande stor, men nu är inte dom stora tuffa maskinerna särskilt stora och coola längre. Jag hade redan blivit lite avtrubbad. Efter den korta inblicken fick jag en helt ny syn på vägens kungar, och dom tuffa maskinerna. Jag blir “yrkesskadad” fort i gruvan. Ingenting är stort och coolt längre utanför grindarna. 

Jag hade också reagerat på andra människors arbetstider utanför Gällivare. Varför jobbar inte folk när man kommer till en butik en Lördagkväll? Eller när man vill köpa en hamburgare en Söndagmorgon på väg norrut för att börja en ny jobbvecka? Sådär i efterhand kände jag ironin och humorn i min irritation över dåliga öppettider. Det gick fort att vänja sig vid att alla alltid jobbar och att allt alltid är öppet. 

Jag blev klar med maskinen jag höll på att städa ur och fick avbryta tankarna för att avsluta det jag höll på med. Porten till masintältet stod öppen när det ändå var så pass varmt ute nu och jag kunde höra sorlet från mina kollegors prat. Jag gick mot tältet för att slänga skräp, men så fort jag visade mig vid tältmynningen tystnade pratet tvärt! Alla stirrade på mig när jag kom in som om de väntade på att jag skulle säga något. Jag blev tvungen att bita mig i läppen för att inte skratta. Det var ju så uppenbart att de pratat om den nya människan på jobbet. Jag plockade undan efter mig och gick tillbaka till maskinen så kollegorna kunde fortsätta prata och jag kunde skratta lite för mig själv. Det var skönt att komma tillbaka till jobbet och känna att jag trivdes.