Korpen

Jag gick över gruvans bilparkeringen och var precis på väg in till kontoren när jag såg en av lastarna sitta i solen mot husväggen. Jag hejade på honom. Det kändes bra att jag redan börjat lära känna folk från andra skiften och kunna stanna och prata en stund. Vi började småprata om det vanliga, vad man jobbat med tidigare och vad man har för intressen. Jag berättade bland annat att jag gått en utbildning till naturguide. Kanske ett tiotal meter bredvid oss stod en sopcontainer och plötsligt utan förvarning dök en stor korp ner till den och satte sig ståtligt på kanten. Den sträckte på halsen och visade upp sin glänsande fjäderdräkt. Jag avbröt mig själv mitt i en mening för att fascineras av den vackra korpen. Jag tog t.o.m. ett par steg närmare den. 

”Åååh! Jag har aldrig sett en så nära förut!” utbrast jag med blicken fäst vid fågeln.

”Ja du gillar verkligen natur va!?” svarade lastaren med ett skratt. 

”Jo..” mumlade jag utan att vända mig om.

Korpen sträckte på sig och visade upp sig från båda sidor som att den njöt av uppmärksamheten. Den såg välmående och stark ut. En liten stund fick jag beundra den innan den hade bättre saker för sig och flög iväg. Jag tänkte på händelsen efteråt. Det kanske inte är så många som hade reagerat likadant och stått och beundrat en korp. De flesta skulle förmodligen förknippa den med sopor och kadaver bredvid vägen. Men det jag ser är en fågel! Ett livs levande djur. En varelse som lever lika mycket som alla oss andra. Med sina instinkter, vanor och beteende som är specifikt just för korpen. Jag ser en intelligent fågel som kan räkna ut lösningar för att komma åt den mat den vill ha, och kan härma andra djur och har ett fantastiskt minne. En nyfiken fågel som är fantastisk på luftakrobatik, och har ett varierat språk. Jag ser också den vackra fjäderdräkten som blänker i solen. 

Jag blir frustrerad över att människor oftast utgår från sitt eget perspektiv och inte vill sätta sig in i varför ett djur gör som den gör, eller hur saker och ting sker i naturen. 

Jag blir otroligt frustrerad över att vi människor tycker att vi har rätt att styra över vilka arter som ska finnas på en plats utifrån vad vi gillar. Kanske kråkorna stör sig minst lika mycket på oss som vi gör på dem. Vi är ju definitivt högljudda, skräniga och skräpar ner i alla fall. 

Jag gillar verkligen att försöka prata med korpar. De förstår att jag vill kommunicera och svarar med sitt kraxande som övergår i ett kluckande och de flyger i cirklar i luften ovanför. Det går att hålla på ganska länge utan att de tröttnar, och de är individuella som alla djur. Vissa är väldigt nyfikna och roade över mina försök att härma dem och andra har inte alls någon lust att prata och flyger därifrån.

Korpen hjälpte mig att tänka på vad som är viktigt för mig i mitt liv. Som många andra har jag haft mina motgångar i livet och ett par riktigt tuffa prövningar. I perioder har det varit knaggligt, och jag hade inte riktigt hunnit komma till rätta i mitt nya liv än, men ett obestämbart lugn hade infunnit sig. En känsla av att jag äntligen hamnat på rätt spår. Jag fick känslan av att nu är jag där ödet hade tänkt sig att jag ska vara, och att livets berg och dalbana kommer att lugna ner sig nu och bara ge lite gupp i framtiden. Det var en fantastiskt skön känsla som jag klamrade mig fast vid och försökte njuta av så ofta jag kunde. Det är något speciellt med att hitta ro i sinnet och vara nöjd med tillvaron.

2 comments