Jobba i Aitik – Så gick det till
On juni 16, 2022 by trolletVårvintern 2021 sökte jag många jobb. De flesta jobben var jag inte särskilt intresserad av, men det var inte lätt att hitta de jobben jag ville ha. När det dök upp sommarjobb i gruvorna och på pappersbruken ansträngde jag mig extra mycket för att få till ett så bra personligt brev som möjligt. Jag trodde jag hade alldeles för lite erfarenhet för att kunna få något av jobben men sökte allt som var tänkbart i alla fall, till alla tre gruvbolagen och ett pappersbruk.
Till min stora förvåning fick jag flera intervjuer och kände mig lyckligt lottad som kommit så långt. När jag fick en teams intervju med Vägproduktion service i Aitik möttes jag av två glada, trevliga och lättsamma män. De skrattade gott och pratade intressen, och jag kände mig bekväm trots att det var en anställningsintervju. Jag var glad att jag fick en trevlig intervju, men trodde inte riktigt på att jag hade en chans.
Så föll det sig att jag blev erbjuden jobb på pelletsverken i LKAB. Jag tackade ja och började leta både husvagn och husvagnsplats.
Plötsligt en kväll ringer det en man och pratar med mig som om vi känt varandra länge, på det sättet som man pratar med en gammal bekant sedan många år tillbaka, och som man nu tar upp kontakten med igen. Jag blev både glad och lite förvånad. Han var arbetsledare i Aitik, och frågade ”Hej, vad gör du? Är det full fart?”
Jag svarar lite tveksamt att ”Nejdå jag har nyss ätit sen middag”, och undrar tyst i mitt huvud ”Varför ringer han till mig?”
Arbetsledaren fortsätter och säger att han ville att jag skulle komma och köra maskin hos dom i sommar! Mitt huvud snurrar och jag förstår inte vad som händer! Jag förstår inte riktigt varför han erbjuder mig sommarjobb som maskinförare. Det är ju ett jobb för andra med längre erfarenhet. Så typiskt att LKAB hann före! Jag ville ju hellre köra maskin. Jag förklarade som det var att jag redan hade fått ett jobb och mannen på andra sidan mobilen låter besviken. Han sa att han skulle spara mina papper om det dyker upp något vid ett senare tillfälle och vi tackar varandra och lägger på.
Då knyter det till hårt i magen så jag grimaserar för mig själv. Åh så tråkigt att behöva tacka nej till ett maskinjobb. Huvudet fortsatte snurra under kvällen och klumpen i magen stannade kvar. När jag lagt mig i sängen för att sova var min blick fäst i taket och ena handen försökte tröstande hålla om klumpen i magen.
”Vad f-n är det jag håller på med!? Det är ju Aitik!! Maskinkörning i Aitik!! Det var ju det som var hela poängen med att söka jobb i en annan gruva, att på sikt få köra maskin i Aitik. Jag pratade om Aitik redan när jag gick på maskinutbildning i Jämtland för många år sedan nu, alldeles för många år! Hela 17år sedan! Aitik var då som en hägring för oss. Stort, spännande, lockande och oåtkomligt! Som mitt liv såg ut då var jag inte beredd på att flytta.
Jag låg vaken större delen av natten och vred och vände mig och tänkte på Aitik. Jag måste ha somnat tillslut för jag vaknade av slamret från en lastbil som lossade varor till butiken våningen under. Tankarna gick direkt till Aitik. Sömnbristen gjorde mig så trött att jag knappt kunde stå stadigt på benen. Jag satte mig i köket och grubblade en liten stund på vad jag ställt till med. ”Det här går inte! Jag kan inte sitta här och våndas över att jag tagit fel beslut. Det är klart jag hinner tacka nej till LKAB när jag inte ens har börjat och inte heller skrivit på papper. Jag borde ringa till arbetskedaren på Aitik, men det är ju säkert försent, det är klart att han redan har ringt någon annan.”
Så jag började med att ringa min mamma istället.
”Hej! Jag behöver moraliskt stöd!” Jag berättade vad som hänt och hon tyckte att jag kunde ringa och fråga lite om jobbet i Aitik helt enkelt. Vi tyckte båda att det i alla fall kan vara bra att visa intresse inför framtida jobb.”
Så jag ringde arbetsledaren och han svarade en aning andfådd. Han var ledig och var ute och gick med hunden. Jag ursäktade mig och tyckte jag kunde ringa upp senare, men han svarade att det gick bra ändå och undrade vad jag ville. Jag förklarade att jag inte hade kunnat släppa tanken på det här jobbet. Han skrattade.
”Men vad intressant! Hur tänker du nu då?” undrade han.
”Ja alltså… LKAB har ju inte erbjudit mig att köra NÅGOT slags fordon, och hos er är det att köra det handlar om.”
”Jag hos oss får du köra! Dumper med vatten! Vad var det du hade kört tidigare?”
”Mest hjullastare.”
”Jaha, ja men då kommer du få köra traktor också!”
Vi pratade lite om jobbet i Aitik och han berättade mer om jobbet på LKAB än vad jag fått veta av dem, och insåg att det mestadels handlade om att sitta bakom en skärm. LKAB jobbet var inte vad jag trodde det var. Arbetsledaren peppade mig med att han skulle se till att jag fick jobba! Och kunde nästan lova att jag skulle få jobb under älgjakten också.
Vi pratade om vilka maskiner som fanns i gruvan och jag erkände att jag saknat maskiner.
”Du kommer trivas!” svarade han nöjt.
Jag fick betänketid på mig till nästa dag men lovade att ringa tillbaka på eftermiddagen.
Sedan ringde jag upp min mamma igen för att berätta hur det gick.
”Sa du inte ja direkt??” utbrast hon förvånad. ”Det är ju inget att fundera på!!”
Jag förklarade att jag inte ville ta ett förhastat beslut igen och röra till det, men hon hörde nog på min röst att jag redan hade bestämt mig.
Jag drog på mig en jacka och gick ut på en promenad för att få friskluft så jag kunde tänka bättre. Och tänkte gjorde jag! På för och nackdelar. Ett jobb i Aitik skulle innebära bättre skift, inget nattskift, något lägre lön, kanske inte lika bra chanser att få tillsvidare tjänst, dagbrott med dagsljus och sköna vårvindar, och lilla jag i jättestora maskiner.
Gruvjobb har jag tänkt på flera gånger under livet men det har aldrig varit rätt läge, och jag har inte trott jag haft någon chans.
Var det inte precis det här jag ville? Köra maskin i skift i just Aitik!? Även om jag inte får chansen att fortsätta så är det en mycket bra erfarenhet. Självklart måste jag tacka ja!
Glad och omvälvd gick jag tillbaka mot lägenheten.
Det blir helt klart ett nytt kapitel i livet! Och bo i husvagn är ett nytt kapitel bara det.
Om jag skulle ha tur att få fortsätta blir det Gällivare året runt. Skidspår finns garanterat! Men polarvinter! Kolsvart! Suck! Man kanske vänjer sig! Och möjligheten att åka till varmare breddgrader på lediga veckor finns ju!
Man brukar säga ”Förändringens vindar”, men det här är inte frågan om vindar… det stormar!!
Lämna ett svar