Jakten på de gyllene bären.. med hund!

Sommaren 2016 hade jag och min mamma gett oss sjutton på att få tag på hjortron och t.o.m. varit  iväg på tredagars tur utan resultat. Men lite senare hade vi fått tips av fågeljägare om hjortronmyrar som lyste gula på fjället Åsrun vid Klingervattnet. Med den härliga beskrivningen var vi inte svårövertalade, och packade in hinkar, ryggsäckar och hunden Kaxen i bilen och rullade iväg! Kaxen var en ivrig jakthund men husse hade försäkrat att han fick springa lös på jaktmarkerna såhär under jaktsäsong, och det är ju alltid mysigt att ha hunden med sig på tur.. eller!?

Uppspelta inför att äntligen få se den där mattan av hjortron svängde vi upp på vägen mot fjället. Till en början gick det bra men vägen blev sämre och sämre ju högre upp vi tog oss. Tillslut hade sanden på vägen spolats bort och lämnat djupa fåror i vägen med grova stenar istället för väg. Jag var tacksam att jag hade en liten fyrhjulsdrivet vid tillfället men det var nära ett flertal gånger att markfrigången inte skulle räcka till. Jag kryssade mig fram över stenarna och började bli lite svettig när vägen plötsligt tog slut vid en liten vändplan och övergick i stig och skoterled. Jaha! Härifrån blev vi tvungna att gå. På med ryggsäckarna på ryggen! Vi hade fått låna en gps med en jaktkoja redan inlagd som en punkt. Nedanför den kojan skulle drömmarnas hjortronmyr finnas! Vi hade tittat ut på karta att vi skulle korsa en myr och sedan följa fjällkanten. Vi följde vår plan till en början och släppte hunden som kände igen sig direkt och sprang kors och tvärs framför oss med nosen i marken. När han kom utom synhåll ropade vi så han skulle veta åt vilket håll vi var på väg. Han kom strax fram igen och rusade förbi oss som för att visa att han höll koll på oss och följde med oss. 

Första myren vi passerade hade inte en skymt av hjortron och vi funderade på om den kunde vara för blöt för att bären skulle trivas. Vi nådde fjällkanten och hittade ett fyrhjulingsspår som tycktes ha rätt riktning. Vilken tur man kan ha! Vi följde spåret en bit och fjällbjörkarna tunnade ut sig bredvid oss så vi kunde blicka ut över Klingervattnet. Ett vackert landskap! Vi kunde se byggnader på andra sidan och min mamma kände till dem och berättade att gården hade koppling till våran släkt. Det var riktigt mysigt att titta ut över sjön och lyssna på mammas berättelser. Min fantasi skenade iväg om hur livet på en sådan gård kanske sett ut och småskrattade och pratade om hur de kanske levt där. Men vi var här för att äntligen hitta hjortron så vi fortsatte framåt. Vi upptäckte att riktningen på fyrhjulingsspåret ändrades. Vi fick vika av från spåret och leta oss högre upp till en annan myr. Inga bär där heller. Vi fortsatte i gps rikningen och gick igenom några snår av fjällbjörkar. Och där på några mossiga kullar lyste några bär. Vilken lycka! Äntligen fick vi se hjortron! Det var glest mellan dem men det fanns i alla fall bär. Vi spenderade ganska lång tid med att tassa fram och tillbaka över stråket och plocka de enstaka bären, och se till att vi inte missade något. Stråket sträckte sig mot en sänka där träden bredde ut sig mer. Bären blev färre ju närmare träden vi kom och vid en titt på gps:en kom vi längre bort ifrån jaktkojan. Tiden hade dragit iväg och det började bli dags för lunch. Vi tyckte jaktkojan skulle bli en bra plats för lunch och gick med bestämda steg rakt efter kompassriktningen. Kojan fanns i övre änden av en myr och modet sjönk när vi inte såg ett enda bär på myren. Vi försökte lugna oss själva med att bären kanske fanns i den nedre änden av myren. Kaxen hade ingen lust att stanna hos oss medan vi åt vår matsäck, men vilan var välbehövlig för oss människor. Efter en bit mat beslutade vi oss för att gå ner över myren oss hoppas på att det var nedre änden som dignade av det gula guldet. Därefter skulle vi behöva röra oss mot bilen då det redan började bli ganska sent.

För varje steg vi tog utan att se bär ökade besvikelsen. När vi nådde så långt att vi kunde se änden på myren och fortfarande inte ett enda  bär i sikte kände jag en uppgivenhet. Det verkade inte vara meningen att vi skulle hitta några bär. Ett fyrhjulingsspår letade sig fram mellan fjällbjörkarna nedanför myren. De såg ganska färska ut så vi gissade att någon annan hunnit före oss. Vi strosade längs spåret utan att se skymten av så mycket som ett hjortronblad, och vek av i riktning mot bilen efter en liten bit. Jag ropade på Kaxen för att han skulle veta att vi bytte riktning, och vi kom tillbaka till det stråk vi hittat enstaka bär på tidigare. Vi plockade de vi missat och jag ropade på Kaxen så att han skulle förstå att det var dags att ansluta sig till oss nu. Vi fortsatte gå och kom fram till en nästan cirkelformad myr. Kaxen hade fortfarande inte kommit tillbaka till oss och jag ropade lite högre. Det började skymma och vi kände att vi inte kunde gå längre bort från Kaxen nu. Jag började ropa högt och intensivt för att han skulle förstå att det nu gällde att lyssna och springa hit direkt. Vi väntade, jag ropade, lyssnade, väntade, ropade… länge.

Vi satte oss ner och tog en paus och ropade med jämna mellanrum, ingen hund. Så vi började gå ett varv runt myren för att se om vi möjligen kunde hitta något bär till och fortsatte ropa på Kaxen. Efter ett varv och fortfarande ingen hund, började jag ropa så högt jag kunde och vi kände oss båda lite oroliga. Hade det hänt något? Men vi var nästan på kalfjället, vad kunde hända här? Hade han sprungit efter något djur och hamnat i ett myrhål? Höll våran goa, kära tuss på att drunkna? Jag lyssnade intensivt efter något livstecken, och ropade sedan så att det gjorde ont i lungorna. Vi visste ju inte åt vilket håll vi skulle leta ens, han kunde ju lika gärna ha sprungit runt i cirklar runt oss så han kunde vara i vilken riktning som helst. Jag visste att han hade fullständig koll på vart vi befann oss även fast han sprang på sitt eget äventyr, så vart hade han tagit vägen och vad hade hänt? Jag fortsatte skrika så att halsen brände och lyssnade spänt däremellan. 

Men tillslut hörde jag ett ytterst svagt skällande. Det där var ståndskall! Såklart! Typiskt att han skulle hitta något nu! Min oro vände till irritation och jag skrek ännu högre och intensivare. Skallet var så svagt att jag fick hålla andan för att kunna höra. Antingen var han väldigt långt borta eller så var det bara önsketänkande att det skulle vara hans skall.

Vi började diskutera vad vi skulle göra om vi inte fick tag på honom innan det blev mörkt. Skulle vi ringa efter hjälp? Försöka få tag på någon med fyrhjuling? Han hade instinkt att komma tillbaka till oss, men om vi inte är här då, vart skulle han ge sig iväg då? Vi var ju trötta båda två efter en lång dag ute på myrarna och kände inte att vi skulle klara av att springa till fots och leta. Efter en halvtimme precis när vi var redo att ge upp, och ta oss till mottagning för att ringa efter hjälp dök han plötsligt upp! Utmattad och med tungan hängandes nästan ner till marken och kraftigt flåsande, såg han ut som att han sprungit ett maraton. Men han var bra på att spela teater! Det hade han gjort många gånger tidigare, och så trodde jag det var nu också. Han la sig ner flåsandes, och jag trampade bestämt fram till honom, arg  men också lättad, och tryckte på honom halsbandet. Jag fick honom att kliva upp och gå mot bilen, över myr och gyttja. Tack och lov var bilen överraskande nära. Min mamma protesterade lite försiktigt att han verkade trött. Arg över att han ignorerat mig muttrade jag ”Orkar han springa ifrån mig, orkar han gå till bilen själv också!” Framme vid bilen öppnade jag bagagen och sa till honom att hoppa in. Till min förvåning tvekade han ett ögonblick och darrade lite på benen. Han var faktiskt trött på riktigt den här gången! Det högg i hjärtat att jag hade blivit arg och tyckte nu synd om honom istället. Det var inte alltid lätt att veta om han bara spelade eller om det var allvar. Det visade sig senare med åldern att Kaxen satte i system att plötsligt “försvinna” när han förstod att det var dags att åka hem, troligtvis för att han ville vara ute lite längre. Vilket slutade med att det allt oftare blev kopplade turer. Tråkigt med en så mysig och duktig kille som han egentligen var. Förbryllade funderade vi på vad Kaxen hade pysslat med på eftermiddagen när han blivit så utmattad. Han brukade ju jaga med husse hela dagarna nästan utan uppehåll utan att bli så här trött. På vägen ner från fjället kände jag en stor lättnad att han var tillbaka välbehållen hos oss, men vad han hade haft för sig kommer vi aldrig att få veta, och de där myrarna med den magiska perfekta gyllene mattan av bär fortsätter att vara en myt tills jag ser det med egna ögon!

Så våran desperata jakt på det gula guldet resulterade i några muggar bär, ompyssling och kramande av vovve, och tysthet efter att ha ropat mig hes. Jag återfick dock min vanliga röst efter ett dygn.

4 comments