Höstvandring till fjälls

Under hösten 2017 hade jag ganska länge längtat efter att gå på fjället Ansätten igen, som vi besökt flera gånger under min uppväxt. Jag ville gärna se fjället i höstfärgerna, men jag hade inte lyckats komma ifrån jobb och måsten på hemmaplan tidigare under hösten, men nu var det dags. Så jag, min mamma och hunden Kaxen packade in oss i bilen en fin Oktoberdag och åkte till fjälls. Vid vandringsledens början möttes vi av ett krispigt vitt snötäckt landskap. Vi blickade ut över en äng där leden tar sig in i skogen och min mamma vände sig sedan till mig och tittade med skeptisk blick på mig. Men jag envisades med att det faktiskt inte var så mycket snö att det inte gick att vandra. Så min mamma gick med på att göra ett försök och vi började pulsa fram. Först går leden efter en stig inne i skogen och där gick det bra att trampa på som vanligt. Vi fick ändå upp värmen fort och jag blev tvungen att stanna ganska snart och klä av mig. Det var ett sådant där svårtolkat väder som vilseleder och får en att tro att det är mycket kallare än vad det egentligen är. Det var ändå skönt i luften och det var härligt att andas klar och frisk luft. Mamma kämpade i snön och höll inte alls med om att det här var en bra idé. Jag hörde ibland något stönanden och frustrerande ”Åååh!”. När vi började nå trädgränsen övergick stigen till spångar och det ställde till det för oss. Det blev halkigt och bitvis svårt att se spången under snön. Efter lite avhalkningar och felsteg och kämpande en bit till stannade min mamma upp och utbrast lite irriterat ”Ska det vara nöje det här? Att pulsa i djupsnön?” Småskrattande undrade jag om det var dags att vända, men min mamma är envis och bestämde sig för att nå till ett vindskydd som finns efter halva sträckan upp till toppen. Kaxen drog lätt i kopplet hela tiden och hade nog lite svårt att förstå varför det gick så långsamt för oss människor. Han var ivrig att nosa på allt som gömde sig under snön. Men för oss människor passade den där julsången för barn ganska bra den här dagen “En slank han hit och en slank han dit!”

Jag blev lite orolig vid ett tillfälle när min mamma halkade av så pass att hon fick ont i fotleden, men hon försäkrade om att det gick bra.

Efter ytterligare en stunds kämpande började vi nå fram till vindskyddet. En mysig allé av björkar kantade var sida av leden. De vita björkstammarna lyste upp i den i övrigt ganska mörka skogen och prydde fint leden. Vi tog oss halkande innanför väggarna till vindskyddet och fick ett välförtjänt avbrott med fika. Lite vind drog runt i vindskyddet och kylde ner oss, så vi kunde inte stanna så länge som vi hade önskat. Men vi hade lite roligare och kunde njuta lite mer av dagen på vägen hem när spåret var upptrampat och lite energi var påfyllt. Jag och Kaxen hade roligt den här dagen trots att jag inte fick se några höstfärger, och jag tror att även min mamma hade lite roligt trots att pulsa i snö inte hör till hennes favoritsysselsättning. Men vi skrattade på hemvägen och fick en minnesvärd dag. Vi kom också överens om att inte försöka gå leden igen i oktober. Även om jag hade roligt har jag full förståelse för att många andra människor inte skulle uppskatta en sån här dag.

3 comments