Hemavan Del 4 – Topptur!

Den här dagen var det fjället på schemat hela dagen. På med skidorna och kämpa sig uppåt! Den här dagen var det lite svårare att ta sig upp med isigt underlag och brantare lutning. Men sakta men säkert tog vi oss uppåt!

Men det var en fantastiskt fin och solig dag som visade upp den bästa sidan av vinterfjällen. Jag ville fota överallt men det går ju tyvärr inte att få med känslan på ett foto. Snön gnistrade som pärlemor och var förtrollande att titta på. Jag sög in känslan av att vara på fjället och se allt det vackra, och jag hade helst velat vara överallt på en och samma gång! Mina blickar svepte runt överallt och jag lade märke till olika formationer som fjället bjöd på. Ett avbrutet träd såg ut som ett älghuvud och fick mig nästan att haja till. Den här dagen drömde jag mig bort lite och längtade efter att kunna göra egna turer ut i skogen på vintern och njuta av de vackra träden, det gnistrande snötäcket och den fina utsikten, men i min egen takt och på egna premisser. 

Under en paus fick vi göra ett test som ingick i lavinutbildningen och beskriva vilka faror vi såg på ett fjäll en bit bort och välja en väg vi skulle ta upp och varför.

Den här dagen gjorde vi en topptur och fick välja mellan att vänta nedanför toppen eller följa med upp. Längtan efter att se utsikten tog över för mig och jag trotsade lutningen och följde med. Trots den obehagliga lutningen ville jag verkligen se utsikten när det var så nära inom räckhåll. Det var absolut värd det! Speciellt en så fin och solig dag. Luften känns underligt annorlunda på toppen av ett fjäll. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var men något som jag bara upplevt på fjälltoppar. Det var väldigt härligt att befinna sig där uppe, och njuta och skratta med vännerna! Jag hade velat stanna kvar längre men vi var tvungna att slita oss från den sköna känslan och påbörja den obekväma nedstigningen från fjället. På vägen ner från toppen behövde jag ta av mig skidorna i ett par branter för att helt enkelt inte slå ihjäl mig, och försökte småspringa i snön för att inte de andra skulle behöva vänta alldeles för länge. Men jag ångrade inte att jag fått se utsikten, och jag tror inte vännerna behövde vänta alltför länge. 

Vi fortsatte nerför fjället sedan och det kändes otäckt när det blev brantare. Jag och en av vännerna åkte omkull på exakt samma ställe samtidigt. När vi fick stopp tittade vi förvånat på varandra och kunde inte göra annat än att skratta när vi försökte kravla oss upp som Bambi på skidorna igen. 

Jag kände mig stolt när jag lyckades hålla mig upprätt när min färd nerför stötte på ett litet gupp eller en sväng. Nivån på skidåkning är inte så hög för mig, men å andra sidan är det inte många timmar jag stått på skidor. Kvällen spenderades med att förbereda vår kommande bivacktur.