Harpa

I gruvan finns det ett evighetsjobb för maskinförare. Som ny innan man hunnit visa vad man går för är det naturligt att hamna på den uppgiften. Det handlar om att sortera material i en så kallad “harpa” för att kunna återanvända det. Det behövs olika grovlek på material beroende på vad man gör eller vilket lager i vägen man håller på med, och det går åt mycket material. Så någon behöver spendera dagarna med att harpa material, och det var precis det jag fick göra från början. Det blir enformigt och ibland frustrerande att bara sitta och köra fram och tillbaka på en liten yta, och hämta materiel och tippa över ett galler. Ibland kände jag mig frustrerad och ville komma vidare på “riktiga jobb”. Det hade ju ändå hunnit bli Juli! Men vissa dagar kändes det skönt! Jag vågade skruva ner volymen på komradion och ha lite musik på istället och tillåta mig att bara vara i min egen värld fast jag var på jobbet. 

Ibland la sig större stenar på hög på gallret eller kilade in sig mellan gallret så det tog längre tid än vanligt att få bort dom. Stenarna som var för stora för gallret körde jag undan till ett annat ställe och det finare materialet under skulle samlas på hög. Det fanns en stor yta att samla materialet på och det gick knuffa ihop det så upplaget blev ganska högt. Ändå hade andra kollegor gjort sig en brant väg upp på materialhögarna så de kunde bygga upp högarna ytterliggare lite högre. Jag hade även sett på andra ställen i gruvan att det byggdes på höjden på det sättet. Själv tyckte jag inte om det. Jag behövde jobba långsammare på de högarna genom att köra försiktigare när det var ojämnt underlag och brantare så det inte gick se marken, och underlaget behövde ständigt fixas till. Frustrerat undrade jag för mig själv var den här fascinationen över ramper kom ifrån. Jag trotsade tidigare förares spår och byggde på bredden nerifrån istället.

Jag fick en liten paus i harpandet och fick följa med till botten av gruvan. Wow! Det var maffigt att se gruvan nerifrån. Allt är så överdrivet stort i Aitik och perspektivet på storlek försvinner. Botten var en stor yta och att stå där nere och se bergväggarna runt omkring fick det att kännas som att jag befann mig i en dalgång mellan fjällen! 

En kollega berättade också att det fanns planer på att utöka gruvan på bredden. Det kändes som hisnande tanke att se djupet vi var på nu och tänka sig gruvan bredare och längre! Fascinerat tittade jag mig omkring. Tänk om man får vara med då och se hur det ser ut när gruvan är dubbelt så stor!