Första dagen!

Nervös!! Ja så skulle jag kunna sammanfatta mig själv morgonen till första dagen. Jag gick fram och tillbaka i husvagnen och tittade på klockan. Jag kunde knappt få i mig någon frukost den här morgonen. Jag bara gick fram och tillbaka i vagnen och visste inte riktigt vad jag gjorde. Jag kunde inte sitta still så lite tidigare än planerat hoppade jag in i min bil och åkte iväg mot Aitik. Jag körde lite fel så det blev en kort omväg men snart var jag på rätt spår igen. Jag hann bli orolig ett par gånger att jag missat avfarten till Aitik, men lugnade mig själv med att det finns tydliga skyltar så jag kan inte ha missat. Mycket riktigt kom avfarten och det pirrade nästan i magen när jag svängde in. Det kändes som att jag var på väg in på förbjudet område, som att jag nästan måste smyga in för att inte bli upptäckt och utslängd. Jag förväntade mig nästan att bli stoppad  och behöva förklara att jo jag ska faktiskt börja jobba här!

Jag kom fram till vakten och en liten parkering. Tveksamt körde jag in på parkeringen och jag undrade om det var där jag skulle parkera under dagen eller om tanken var att jag skulle ta med mig bilen in på området. Parkeringen var i alla fall alldeles för liten för att de ordinarie arbetarna skulle få plats. Inte ens en bråkdel av personalen skulle rymmas, men jag var ju vikarie så det kanske gällde annat för mig. Det var fortfarande en kvart kvar innan en tjej från arbetslaget skulle hämta mig, och jag gick och tittade på en informationsvideo medan jag väntade. De hade en film rullandes utomhus att fördriva tiden med. Egentligen hörde jag nog inte mycket av vad som sades på filmen men det kändes bättre att titta på skärmen än att titta ner i backen. Jag hörde ett maskinmuller bli högre och komma närmare och jag fick äntligen se en av de enorma maskinerna rulla förbi bakom träden! Jag böjde mig försiktigt fram förbi skärmen för att kunna tjuvkika på det stora föremålet som rörde sig bakom träden. Jag kände mig upprymd av att få se den jättelika bergstrucken och hörde ännu mindre vad som sades på filmen. När jag såg att videon började om gick jag därifrån och ställde mig närmare bommarna vid vakten och väntade. Jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv och trampade runt lite nervöst på stället. Nyfiket tittade jag på varje bil som kom inifrån gruvan för att se om det kunde vara tjejen. Några få människor rörde sig vid vakten och plötsligt kom en man gåendes mot mig från en pickup och sade mitt namn!

Förvånat svarade jag ja och fick veta att tjejen var hemma och sjuk. Mannen blev överraskad när jag inte hade fått något inpasseringskort än och vi började med att gå in till vakten och ordna med det. Jag fick gå och hämta min bil och ta med den in på området och följde tätt efter mannen som hämtade mig. Jag var inte beredd på att själva gruvan var så nära vägen. Det gav mig en hisnande känsla att skymta den stora gruvan alldeles bredvid. Äntligen skulle jag få se den med egna ögon!

Vi svängde av på en annan väg och kom fram till något som liknade ett litet samhälle, ett industrisamhälle! Hus, stor parkering och ett stort torn. Jag läste på skyltarna på husen och barackmodulerna, ”Gruvkontoret”, ”Projektkontoret” och ”Gräddhyllan”! Ha ha! Gräddhyllan! De hade tydligen humor här i gruvan i alla fall! Så härligt! Glad och nyfiken kunde jag knappt vänta på att få se mer. Vi parkerade utanför gruvkontoret och gick in och jag fick äntligen träffa i min arbetsledare. Han verkade trevlig och lättsam, och tog sig tid att prata lite och hälsa mig välkommen trots att han nog hade mycket att göra. Sedan blev det spring hit och dit. Hämta arbetskläder, leta reda på mitt skåp som var genom hela tjejernas omklädningsrum och uppför en trapp (5:e omklädningsrummet), och sedan en rundvandring för att hitta. Allt är så stort! Dimensionerat för många anställda såklart. Herrarnas omklädningsrum tog nästan hela bottenvåningen i anspråk! 

Jag fick byta om och sedan var det äntligen dags för en rundtur i gruvan. Utanför gruvkontoret fast på andra sidan av byggnaden fanns en parkering till med ett gäng pickups. Jag fick förklarat för mig att de behövdes för att ta sig runt till maskinerna. Så vi hoppade in i en av “väggängets” bilar och rundturen började. Vägen vi startade på gick alldeles bredvid gruvkanten, men det gick inte se så mycket för det fanns ordentliga skyddsvallar längs efter vägkanten. Min nya kollega berättade hela tiden efter vägen vad allting hette men även om jag också lyssnade intensivt så var mitt huvud hela tiden vänt åt sidan så jag kunde titta ut på allt vi körde förbi. Det var så mäktigt! Och så overkligt! Vägarna är så breda att jag inte riktigt såg vart körfälten delade sig någonstans. Vart börjar och slutar min körbana när den går ihop med en annan väg som ansluter snett på den vi åker på!? Jag blev också förvånad över hur nära skogen var. Den är där alldeles utanför massorna som fyllts ut för att göra vägar och ytor för uppställningsplatser och byggnader. Precis utanför stenblocken är gräset och lingonriset, och det är nästan så att granarnas grenspetsar snuddar vid stenblocken. Som två olika världar som kolliderar med varandra. Jag tyckte det såg så märkligt ut. Om vi stannade bilen vid vägkanten hade jag kunnat tag några enstaka steg och plötsligt vara ute i skogen istället. 

Vi åkte nerför till ett par maskintält som min kollega förklarade att de disponerades av väggänget, den avdelningen jag skulle jobba på nu. Vi gick in och tittade i det första tältet och det kändes stort och rymligt som allt annat i gruvan. Sedan gick vi över och tittade i det andra där dumprarna som jag skulle köra stod. Där inne fanns också en ombyggd bergstruck med ett specialbyggt flak för att flytta borriggar och andra maskiner på. För första gången någonsin var ju nu nära en av de där gigantiska bergtruckarna. Jag tittade upp på den väldiga maskinen bredvid mig med stora ögon och sade lite tyst ”Åh herregud vilken stor!” 

Min kollega kastade ett öga på den och utbrast ”Den där! Nej den är liten!” 

Jag skakade lätt på huvudet medan vi gick ut och mumlade ”Liten!?” 

Jag hade svårt att slita blicken från den ”lilla” trucken men rundturen fortsatte så jag klev ut från tältet och kastade en till snabb blick på den igen innan vi stängde dörren och klev in i bilen igen. När vi sedan mötte en truck ute på vägen vibrerade hela marken av motorljudet, och den väldiga skapelsen tornade upp sig som en skugga av ett mindre berg bredvid. Det var väldigt svårt att få något begrepp om HUR stora dom faktiskt är!

Min kollega visade mig vart verkstaden är, en jättestor byggnad förstås, och vart vi ställer maskinerna när de behöver ett verkstadsbesök. Runt om i gruvan finns det baracker som används som rastkurer och har det som behövs för att kunna ta sin lunch eller middagsrast där, och det fanns även några tankstationer, och flera ställen att fylla på vatten i dumpern. Jag kunde inte riktigt förstå än varför det fanns rastkurer här och där. Var det inte bara att köra sitt fordon till kontoret och ta rast där!? 

Nu var det dags för ett besök till botten av gruvan. Vi skulle alltså åka ner i självaste gruvan! Jag måste ha suttit på helspänn hela tiden med högre puls, och med en tanke ekandes i huvudet. Vad häftigt!! Vi kom längre och längre ner på vägar som svängde och följde bergväggen. Det kittlade nästan i magen och det kändes lite som att vara i en dalgång mellan ett par branta fjällväggar, och dessutom skymtades en klarblå sjö på botten. Läckert! Dit var vägen tyvärr avstängd och min kollega förklarade att den delen av botten var oframkomlig. Efter ett par korsningar blev jag lite förvirrad och undrade hur jag skulle lära mig vart alla vägar i gruvan gick. Vi kom ner till själva botten och jag blev överraskad över hur förhållandevis liten yta det var där nere när allt annat kändes så överdrivet stort. Jag fick vid ett senare tillfälle se att det bara var en del av botten vi hade varit på, och i själva verket var förstås ytan på botten stor den med.

Min kollega visade mig borrhål som var laddade och förberedda för sprängning, och berättade att jag skulle lära mig att köra runt med dumpern kring borrhål som de här. Det kändes överväldigande och jag försökte att inte tänka så mycket på att det skulle bli trångt och trixit. Jag har kört diverse fordon både på vägen och i terrängen så jag skulle klara av det här med.

På vägen upp från botten tittade jag på bergväggarna och isen som desperat klamrade sig fast på berget fortfarande. Det var i slutet på Maj och det fanns is kvar! För mig kändes det främmande och underligt.

När rundturen var slut och vi klev ur bilen vid kontoret kastade jag en blick på däcken och såg det tveklöst grövsta däckmönstret jag någonsin sett på en bil förut. Jag skrattade inombords och föreställde mig att de här bilarna kunde ta sig fram nästan vart som helst. Jag har kört just den här typen av pickup på en terräng övning tidigare så jag vet att de klarar mycket även med vanliga däck.

Vi var in på kontoren ett tag och gjorde en rundtur till i gruvan senare på dagen och repeterade vad platser och byggnader hette. 

När dagen var slut och jag åkt ”hem” till min husvagn och låtit dagens alla intryck smälta lite så tänkte jag efter på hur noga alla var med hygienen. Vad skönt det kändes och vilken lättnad det var, inte alls vad jag hade förväntat mig i en gruva. Men alla var noga med att tvätta händer, använda handsprit och munskydd, och inne i fikarum, omklädningsrum och på kontoren var det skoförbud. Vad mycket det gör för att få en trivsam miljö att det är rent och städat. 

Jag reagerade också på lugnet som tycktes finnas överallt. Ingen press eller stress, det tar den tid det faktiskt tar! Jag är väldigt ovan en sådan stämning från tidigare jobb jag har haft. Där har det varit omänskligt högt tempo som gäller om man ska få ha sitt jobb kvar. Ironiskt nog blev jag lite stressad över att alla tar allt med ro.

Slutligen reagerade jag också på att jag mötte så många unga tjejer i gruvan. Trots att jag hade läst på Aitiks hemsida att nästan hälften av de anställda är kvinnor. Men jag hade nog ändå inte riktigt räknat med att det även gällde fordonsförare. Det var lite svårt för mig att förstå när jag på tidigare arbetsplatser ansetts inte ha i en maskin att göra just p.g.a det faktum att jag är kvinna. Det kändes upplyftande och nästan lite som en revansch att möta så många kvinnor här. Även det är ovanligt för mig att förespråka kvinnor då jag helst alltid jobbar med män som säger rakt ut vad de tycker och ger inga knivhugg i ryggen. Mina första intryck kändes väldigt bra och jag kände mig väldigt tacksam att jag fått den här chansen. 

Trots att jag var riktigt trött av dagens alla intryck, så snurrade det i huvudet så jag hade svårt att somna. Att försöka somna i den nya miljön i husvagnen gjorde inte saken lättare. Men tillslut fick jag somna ändå.