Ensamåkning i Ylläs

För fyra år sedan på vårvintern följde jag med min dåvarande pojkvän med familj och några släktingar på en resa till Ylläs i Finland. Resan gick framför allt ut på att åka längdskidor och umgås såklart. Jag blev erbjuden att följa med några andra men jag kände att jag ville åka själv i egen takt och bekanta mig mer med skidorna. Jag är inte så erfaren på det där med skidåkning och ville hinna få lite känsla för åkningen innan någon annan skulle se mina försök. Jag hade tittat ut att jag skulle ta en sväng till ett vindskydd där jag kunde ta en paus och sen ta en annan slinga tillbaka. Strax efter att jag kom ut på spåret behövde jag rätta till lite av mina kläder och ställde mig precis utanför spåret medan jag fixade. Ett gammalt par kom åkandes bakom mig och skrek till åt mig när de nästan nått fram till mig. Överraskad hoppade jag nästan till och flyttade mig längre ut i snön. Den äldre gubben muttrade något på finska åt mig när de åkte förbi och jag stod förbryllad kvar och förstod inte alls vad jag gjort för fel. Jag åkte vidare med det äldre paret framför mig en bit och det hela kändes lite olustigt. De vek av till ett annat spår tack och lov och jag kunde fortsätta ensam. När jag kom till vindskyddet kände jag mig ändå i bra form och ville fortsätta en bit till. Jag tittade på en spårkarta och tänkte att jag skulle ta en lite längre slinga. Glatt åkte jag iväg och följde spåret. Efter ett tag började jag känna mig lite trött men gladde mig åt tanken att tillbakavägen skulle vara mestadels nerför. Jag kom fram till en T-korsning och studerade kartan igen. Jag skulle bara ta mig en bit österut och sedan glida nerför hemåt mot stugan. Jag såg fram emot det då orken avtog snabbt. Avstånden på kartan var nog längre i verkligheten än vad jag hade uppskattat det till. Jag tog en paus och funderade och tittade mer på kartan. Jag var säker på vart jag kom ifrån och båda de andra spåren hade branta partier i början vilket jag ville undvika, och jag tyckte att kartan visade tydligt att jag skulle rakt fram. Spåret rakt fram hade en uppförsbacke, men den kanske inte var så brant att den märkts ut på kartan. Så när jag hade vilat en stund gav jag mig iväg och började kämpa mig uppför en backe. Det kändes brant, men jag är ju ovan vid skidåkning så det är väl bara så det känns för en nybörjare. Jag fortsatte kämpa uppför backen, ett steg i taget. Det var betydligt längre än vad det hade sett ut att vara nerifrån. Fästet under skidorna började försvinna lagom där det började bli som brantast, och ett skavsår började dyka upp på ena hälen. Där backen hade sett ut att ta slut nerifrån svängde spåret och backen fortsatte. Motvind slog till hårt när spåret svängde och jag kommit högre upp. Det kändes som att vinden pressade mig nerför fast jag var på väg uppför. Några tjejer som jag gissar var elitåkare mötte mig och kastade sig i rasande hastighet utför backen. Jag tittade på när de åkte ner med lite skräckblandad förtjusning och tänkte att jag hade aldrig velat åka ner där. Tillslut började spåret plana ut äntligen och jag insåg att jag hamnat över trädgränsen. I en vindtunnel dessutom, mellan två höjder. Det gick inte stå stilla i vinden och det var bara att fortsätta tvinga mig framåt. Fjället framför mig hade slalombackar, men jag visste bara om att det fanns slalombackar på Ylläs. Medan jag åkte grubblade jag på vad det var för fjäll framför mig. Jag kunde inte komma på att det fanns slalombackar någon annanstans i området. Just då kände jag att något inte stämmer. Jag skulle inte alls vara vid Ylläs. Jag stannade när jag fick möjlighet och tittade på det pampiga fjället framför mig och försökte få grepp om det hela i mitt huvud. Det kanske var ett annat fjäll? Men det finns inga andra fjäll med slalombackar här, och absolut inte med samma mast uppe på toppen. Det VAR Ylläs och jag hade åkt fel. Så onödigt! Men jag försökte trösta mig med något min pojkvän hade sagt tidigare, “här finns det så mycket spår så du behöver aldrig ta samma spår tillbaka!” Så jag fortsatte och tog mig ner till slalombackens början i Äkäslompolo. Slalomåkare tittade på mig som om de sett ett djur på zoo. Irriterad försökte jag ignorera dem. Hade de aldrig sett en längdskidåkare förut? Trött och slut studerade jag en annan spårkarta och såg vart jag tagit fel väg, men nu skulle jag ta mig tillbaka, och insåg att från den här platsen fanns bara ett annat spår förutom det jag kom ifrån. Det andra spåret gjorde en omväg innan det ledde tillbaka mot Ylläsjärvi där stugan fanns. Så efter att tveksamt tagit en titt på det andra spåret insåg jag att det bara var att kämpa mig tillbaka upp på kalfjället igen. Arg, trött och frustrerad över att jag lyckats ta fel väg, kämpade jag mig upp steg för steg, och tillslut stod jag uppe på fjället igen. Nu väntade bara den otäckt branta nedförsbacken. Kanske tack vare att jag redan var för trött, så blev jag inte rädd. Jag plogade med skidorna allt jag kunde hela vägen ner och försökte hålla mig vid ena kanten av det pistade spåret i fall det skulle komma fler våghalsade elitskidåkare bakom mig. Jag lyckades på något sätt komma ner helskinnad från fjällbranten. Jag kunde inte känna någon triumferande lycka just då men efteråt fick jag klappa mig själv på axeln av bedriften att vingla mig upprätt på fötterna hela vägen ner. Jag kom tillbaka där jag hade åkt fel, och därifrån beslöt jag mig för att åka tillbaka i samma spår en bit till och sen ta mig österut där det skulle finnas fina mjuka backar nerför tillbaka till stugan. Jag tog rast i varje spår korsning och tänkte efter ytterligare lite extra innan jag valde spår. Nu var jag alldeles för trött för att åka fel. När jag bara hade 7km kvar “hem” tog jag lite längre rast, men blev då snabbt lite kall. Jag hade ju inte räknat med att vara ute så länge att jag behövde ta en rast och hade inte heller med mig extra kläder. Det fanns inget annat att göra än att ge sig ut på spåret igen. Sista sträckan var det mestadels svagt nerför men gick ändå långsamt för att energin var slut. Tröttheten gjorde att jag började bli irriterad av att vara fastspänd på skidorna, och fick påminna mig själv om att det är betydligt jobbigare att gå i snön. Jag gjorde mitt bästa att peppa mig själv att jag snart var framme. När jag äntligen fick se det ensamma lilla spåret som gick upp till stugorna och veta att det bara var 10min innan  jag skulle få ta av mig skidorna, fylldes jag av en befriande och tillfredsställande känsla. Väl tillbaka inne i stugan fick jag både mat och vila, och ett par förvånade blickar när de förstod vart jag varit. Felåkningen tog mycket energi och jag var inte så sugen på mer skidåkning den resan, men jag är tacksam att det ändå bara blev ett skavsår och en grym träningsvärk i vaderna som sviter efter äventyret!

1 comment