Dränkt i lera

En mycket regnig dag, vilket också innebär mycket lera, hade jag i uppdrag att fylla borriggar med vatten från vattendumpern. Jag kände ofta att jag var en storlek för liten för jobbet när t.ex. slangen från dumpern låg uppe på fälgarna dit jag knappt kunde nå, och slangen i sig var styv och lite omedgörlig. När jag kom fram till ett par av riggarna blev det lite bråttom för att de behövde flyttas, så jag försökte skynda mig att pilla ner slangen från fälgen! Den låg alldeles för högt upp och det kändes som att jag var nära att sträcka mina tår för att lyckas nå den. Väl nere försökte jag bära en del av slangen men den var för tung och resten släpade efter  genom lervällingen på marken och bort till kopplingen på riggen. Slangen vred sig åt oväntat håll och kastade till när jag ryckte i den så den stänkte lera omkring sig. Sedan behövde jag båda händer en stund för att fixa med kopplingen på riggen som hakat upp sig, och var tvungen att lägga ner hela slangen i gyttjan. Slangen skulle jag därefter nå upp med till kopplingen. Ibland om marken är ojämn blir det högt upp till kopplingen på riggen och jag måste sträcka upp slangen samtidigt som jag pillar på kopplingen. I det här fallet vred sig slangen när jag försökte få kopplingen på plats och gav mig en lerig knuff. “Smack!” Rakt över kroppen! Men jag klarade ansiktet! Med kopplingen på plats fick jag gå tillbaka längs efter slangen och slita och dra i den för att räta ut veck och se till att den inte låg för nära de kraftigt infettade stödbenen. På med vattnet och slangen hoppade till av trycket. Nu var det bara att vänta en stund och sedan koppla lös och få upp den numera nerkladdade slangen på plats igen uppe på fälgarna, och göra om samma procedur för de andra riggarna.

Det var inte lätt att hålla kläderna rena en sådan här dag och med lera upp till bröstet kommer jag senare in i fikarummet och får några skämtsamma kommentarer om mitt utseende. Jag skyller på att jag är för kort när anslutningen till slangen på riggen som sitter i ansiktshöjd, men den ursäkten accepteras inte. Det skrattas och skämtas lite om att jag råkat gå förbi en av kollegorna som brukar ha de skitigaste kläderna (ofta pga att han brukar tilldelas stålbyte). Jag skrattar för mig själv och tänker att det är tur att jag har hunnit få tillbaka mitt klädombyte från tvätten!

Min arbetsledare lägger till att han tycker det är bra att jag inte är rädd för att skita ner mig, och jag håller med. Livet hade varit tråkigare utan att våga hugga tag i saker. 

Jag kan själv se och skratta åt ironin att jag alltid vill ha det väldigt rent och städat runt mig. I mitt hem och i min bil är jag fullt medveten om att den biten är på god väg att gå överstyr, men att köra nävarna i jorden i trädgården eller bli lerig på jobbet.. inga problem! Det går bort i tvätten!