Del 9 – Hemfärd

På natten till sista dagen blev min tältkamrat sjuk och kräktes en gång i kvarten både under natten och morgonen. Jag kunde inte hjälpa henne mycket mer än att hålla henne sällskap och långsamt börja plocka ihop våra saker. Jag kände inte heller att jag kunde ge henne tröst, men hoppades att det hjälpte att helt enkelt finnas där så hon inte behövde känna sig ensam. Det kändes så fruktansvärt orättvist att den vänligaste själen skulle drabbas av att bli så sjuk mitt i skogen.

När klockan började vara så pass mycket att de andra borde ha vaknat och börjat komma igång gick jag över bron till de andra och pratade med vår guide och förklarade läget, och skyndade mig sedan tillbaka till min vän. Jag blev orolig över hur vi skulle gå tillväga för att få med oss henne till båten. Men ett steg i taget. Vi kom till en början överens om att jag kunde plocka ihop tältet och så fick vi ta det därifrån sen.

Vår guide kom till oss och hade ordnat med att fördela vår packning. Jag hade redan packat vårt tält i min ryggsäck. Vi hade gjort så tidigare under vandringen så det var inte ett problem. Vi hade ju inte heller långt kvar att gå tack och lov. Min väns personliga packning vägde inte mycket och våra vänner fick ta hand om den. Det tycktes som om min vän samlat oanade krafter medan jag packat och plötsligt ställde hon sig upp och vände sig mot bron med orden ”då går vi då”. Jag blev både orolig och imponerad av att hon bestämt klarade av att traska iväg över bron. Hon måste ju ha varit totalt utmattad vid det här laget. Vi följdes åt på en långsam promenad till båtplatsen medan de andra åt frukost och packade ihop. Jag är så väldigt imponerad av att hon klarade av att med egna krafter ta sig till båtplatsen, 1,7km!, efter den påfrestande natten. Tur i oturen att vi var så pass nära, vad hade hänt annars? Det kändes som en hård påminnelse om att vara extra rädda om oss själva när vi är långt ute i vildmarken. Vad som helst kan hända där ute och det blir snabbt på allvar. Flera mil ute på fjället finns ingen snabb hjälp att få, då måste man vara förberedd på allt som kan gå fel. Det blev ett tråkigt avslut på vandringen men det var i övrigt en fantastiskt vacker dag med strålande sol och glittrande vatten som jag önskar att min vän hade fått njuta av. 

En liten stund efter oss kom våra vänner till båtplatsen och en av dem, en omtänksam kille med stort hjärta, kom bärandes med hennes ryggsäck fastspänd över sin egen. Han hade redan tyngsta ryggsäcken men slängde ändå på hela hennes ryggsäck också! I lägen som det här när någon har det svårt är det så fint att se hur alla går ihop och försöker hjälpa till. Flera av vännerna satte sig ner hos min tältkamrat för att ge några peppande ord. 

Sedan kom två små motorbåtar för att hämta oss och jag skyndade mig att ta en plats bredvid min vän under båtresan. Jag tänkte att det kunde vara skönt för henne att hon hade någon bredvid sig som visste hur hon mådde. Jag försökte se till att ge henne lite utrymme bredvid sig i fall hon snabbt skulle behöva vända sig om. Som ett mirakel klarade hon av båtresan och väl framme ville hon nu förståeligt vara för sig själv en stund. Motvilligt lämnade vi henne ensam vid en grusväg med löfte att snabbt komma tillbaka och titta till henne så fort vi fått beställa mat. Men hennes dåvarande pojkvän hann före oss och kom med bil och hämtade henne. Jag var så lättnad för hennes skull att det fanns en bättre lösning för henne än att behöva skumpa fram i en varm buss resten av dagen. Det hade helt enkelt varit otänkbart!

Vi andra stod på kö in till en toalett för att få tvätta av oss, och när det var min tur och jag fått tillfälle att tvätta av det värsta på mina fötter gick jag raka spåret till en soptunna ute och slängde både regnbyxorna och mina skor! En fantastiskt skön känsla! Med en snabb titt på mina skor innan de åkte i tunnan kunde jag konstatera att sulan lossnat så pass mycket att skorna bara hållit max en dag till. I lugn och ro kunde vi nu äta lunch men tankarna gick hela tiden till min vän och hur det gick för henne. 

Bussarna till Jokkmokk och Gällivare var pinfulla till bredden så de flesta av oss fick sitta på golvet. Jag tyckte det var ganska ok ändå. Vi småpratade med varandra och lyssnade på musik. I Jokkmokk blev det ganska lång väntan för att det behövde kallas in en buss till och vi hittade en butik med utförsäljning av friluftskläder medan vi väntade. Så passande efter att ha slitit ut en del av utrustningen.

Vår vän som varit tvungen att avbryta vandringen flera dagar tidigare mötte nu upp oss med minibuss i Gällivare och på vägen hem stannade vi några stycken på en thai restaurang och åt middag. God mat på tallrik framdukad i fin miljö. Vilken lyx! Plötsligt önskade jag mig mera av lyx som just det i mitt liv. Det var nytt för mig att känna så, men kanske vandringen varit tillräckligt påfrestande för att locka fram den sidan i mig. Vandringen hade också varit inspirerande och jag kom tillbaka med många ideér för framtiden. Just där och då ville jag bara vila, men när alla intryck från vandringen fått sjunka in och kroppen vilat ut sig, så kommer jag att vilja ge mig ut i den vackra fjällvärlden igen.