Bestigning av Strömhöjden

En helg i Juli 2017 spenderade jag, min mamma och unghunden Cato i familjestugan och kom på att vi skulle åka och besöka en skans nära norska gränsen. Vi såg till att komma dit till öppning. Förvånande för oss så var vi de enda gästerna. Kanske på grund av det dåliga vädret med regn som drog in lagom tills vi parkerade utanför. Vi småsprang mellan värn och byggnader i det ruggiga vädret men vi hade trevligt ändå. Lagom tills vi var nöjda och gick till bilen började regnet avta. Då var det ju ett ypperligt tillfälle att stanna någonstans och rasta hunden, gärna där jag kunde gå lite längre så att Cato fick möjlighet att springa av sig. Min mamma kom på att det fanns ett vattenfall i närheten och det blev vi båda sugna på att se. Det ger mig alltid en speciell känsla att stå så nära ett mäktigt vattenfall och känna kraften från det. Vi njöt både av att se vattenmassorna kasta sig fram och av att se hur hunden försökte nosa på vattnet. Jag hade en vaksam blick över Cato och ett stadigt grepp i kopplet så att han inte skulle råka illa ut på det hala klipphällarna. Unghundar kan ju bli lite övermodig ibland. Vi tog en lunchpaus bredvid fallet och pratade om att hitta någonstans att rasta Cato ordentligt. Den korta biten tillbaka till bilen var extra kort för rastlösa unga tassar, så vi höll ögonen öppna när vi började köra därifrån och hade turen att köra förbi en parkeringsplats med ledskyltar. 2-3st leder var utmärkta och en av dem visade 1,8km. Toppen! Då går vi till Strömhöjden! Vi traskade glatt iväg nöjda över att ha lyckats hittat en så lagom lång vandringsled. 

Men redan strax efter vi börjat gå blev leden knölig och besvärlig. Vi fick gå med höga knälyft och stora steg för att ta oss över ett virrvarr av grova trädrötter som hängde ut över den smala stigen. Hala stenar låg lämpligt mellan rötterna så vi fick lite balansövning på köpet. Jag och min mamma suckade över den besvärliga terrängen och Cato hoppade glatt över trädrötterna som en studsboll. Han hade superkul! Vi kom fram till en idyllisk liten mini sjö i skogen men stannade till högst tillfälligt för att hämta andan och suckade nöjda “Åååh vad fint!”. Vi kom äntligen fram till en trestigskorsning och läste på avståndsskyltarna. Vi hade bara avverkat ett par hundra meter av sträckan, varpå min mamma plötsligt skrek ”VAAA! Har vi inte kommit längre?” Jag gapskrattade först över min mammas reaktion, men såg hur modet sjönk när hon tittade bakåt efter stigen som vi kom ifrån och försökte förstå hur det hela gick ihop. Med bestämd röst gjorde hon klart att hon inte tänkte gå hela sträckan, men en bit till skulle vi ta oss i alla fall.

Till en början gick det bra, sedan började stigningen, och den kände på. Jag försökte kasta ett öga både på min mamma som har problem med ett knä och på vart huden flaxade iväg i kopplet, samtidigt som jag ville se vart jag själv satte fötterna. När den branta stigning övergick i klättring uppför stora stenblock ökade svårighetsgraden när Cato tyckte att allt var hur spännande som helst och kastade sig hit och dit i kopplet för att försöka nosa på alla platser samtidigt. Men matte hade inte det bästa fotfästet på sten så jag behövde ta spjärn för varje kast han gjorde. När vi nått upp en bit på några större klippblock såg Cato något intressant på marken nedanför och såg ut att vilja hoppa ut från de höga stenblocken och springa till skogs. Med hjärtat i halsgropen höll jag stenhårt i kopplet och ville bestämt att han skulle komma till oss och fortsätta gå. Tack och lov nöjde han sig med att klättra med oss även om han ett par gånger till var nyfiken på miljön nedanför. Det blev fullt upp för mig att hålla den goa tussen på rätt spår.

Vi tog pauser då och då och jag frågade mamma om vi skulle fortsätta och det svarade hon ja på varje gång. Någonstans halvvägs hade något i rösten hos mamma ändrats. Nu hade hon bestämt sig för att nå toppen! Jag har ärvt min egen tjurighet från min mammas sida så jag förstod precis vad hon kände nu. Så vi kämpade oss vidare till toppen! Det var det värt när vi som belöning fick blicka ut över det fina landskapet. Vi kunde se en å ringla fram genom skogen och runda Strömhöjden. Vägen följde åns snirklar. I en fors stod en flugfiskare och kastade med sitt spö, och vi såg flera höjder både på närmare håll och längre bort. Det drog lite kallt uppe på höjden men vi stod kvar ett tag och njöt av utsikten. Ett utkikstorn fanns också där uppe på toppen, men vi var lite tveksamma till att gå upp i det. Cato däremot tvekade inte en sekund och hade redan börjat klättra upp de första stegen innan jag ens hunnit fram till tornet. Lite motvilligt lät jag honom klättra upp men höll honom nära. Väl uppe i tornet förstod han plötsligt att vi var lite väl högt upp och vågade inte riktigt gå fram till kanten, vilket kändes tryggare för mig. Han kände sig faktiskt så obekväm att han började resa ragg. Jag försökte prata lugnande med honom men han tyckte ändå inte om situationen. Att klättra upp i tornet var ju inga problem, men att gå ner var en helt annan femma för en liten hund. Gnällande och protesterande slutade med att jag halvt om halvt fick bära honom ner från tornet.  

Sedan gick det tack och lov bättre att gå och klättra nerför höjden, och då hade vi lite ork kvar till den sista besvärliga biten med rötterna över stigen. Framme vid bilen kastade vi en blick på ledskyltarna, log och skrattade och kände oss ändå nöjda över vår bestigning av Strömhöjden. När vi började köra därifrån passerade vi plötsligt en skylt som visade mot Strömhöjden, och kunde se en stig ringla iväg uppåt i riktning mot utkikstornet. Betydligt närmare och till synes enklare terräng än det vi just gått i. Vi stirrade på, skylten, stigen och varandra. Va? Fanns det en genväg dit upp? Vi kunde inte annat än skratta och skaka på huvudet. Vi fick i alla fall en betydligt mer äventyrligare och mer minnesvärd dag ute än vi hade räknat med, och efter den här dagen har jag och min mamma använt Strömhöjden som måttstock när vi pratat om huruvida brant någon annan terräng är.

3 comments