Äventyrliga skoterdagar. Del 2

Morgontrötta och sega tog det en stund för oss att komma i ordning och att packa ihop tält och äta frukost. Men vi var ändå redo i tid för att möta upp våra vänner och önska dem lycka till i Dundret runt tävlingen. Sedan gav vi oss otåligt iväg ut på lederna och roade oss med skotrarna. Lederna var hårda och ganska studsiga och Micke längtade efter att ge sig ut i den fluffiga snön bredvid spåret igen. Men för min del kändes det bra att få lära känna min egen skoter bättre och se hur den gick på led. Som skidåkare visste Micke utantill var skidspåret gick och vi skyndade oss att köra över en sjö för att nå fram till en del av spåret och se hur det gick för vännerna. Vi ropade och hejade på den när vi fick syn på dem. Dem såg ut att hålla igång bra och vi gav oss iväg på andra leder i området. 

När det närmade sig lunchtid körde vi till ett område där skoterspåret passerade väldigt nära skidspåret och hittade oss en lämplig plats att stanna. Vi dukade upp med spritköket och började steka hamburgare. Solen gassade och värmde så att det gick ta av sig jackan. Vi hejade på förbi passerande skidåkare och hann bra precis äta klart när första vännen kom åkandes. Vi kastade oss ut på spåret och langade något att dricka åt honom och hejade på honom så gott vi kunde. En stund senare kom nästa vän och vi gjorde samma sak igen. Vi hade lite kvar att plocka undan efter vår lunch sedan drog vi vidare för att få köra så mycket som möjligt under den perfekta vårvinterdagen. Jag kände mig mer bekväm i slutet av dagen och vågade till och med nästan lätta lite från spåret där det guppade till. Precis i ett sådant gupp hörde jag plötsligt ett ”foomp” och drivningen stannade på min skoter. Första tanken var att remmen gått av. Det var ju inte vad man önskade sig såhär i slutet av dagen när jag började bli lite för trött. Jag klev av, tog ett steg åt sidan för att lossa motorkåpan och såg förskräckt att min ryggsäck stack ut från bandtunneln! NEEJ!! Min nya, dyra vandringsryggsäck!! Jag blev plötsligt medveten om mina egna hjärtslag och jag tror jag slutade andas en stund. I panik började jag slita och dra i ryggsäcken. Den lossnade ganska lätt och jag vände och vred på den för att se vart den var söndertrasad, men den var faktiskt hel. Mirakulöst nog hade den bara fått skavmärken på några ställen och en av tänderna på spännet till midjebältet hade gått av. I övrigt var den felfri. Micke hade vänt och kom tillbaka till mig och vi granskade både ryggsäck och spännband. Båda var hela, så spännbandet måste helt enkelt ha hoppat av på den guppiga leden. Fascinerade tittade vi flera varv på ryggsäcken och kunde inte förstå hur den fortfarande kunde vara hel. Vi gjorde så gott vi kunde att hitta andra fästpunkter att sätta fast ryggsäcken på men kunde konstatera att det inte fanns någon kombination som gav en bra lösning. Det började bli tajt med tid för att möta våra vänner vid målgången. Vi ville skynda oss dit så för säkerhets skull fick jag ta ryggsäcken på ryggen. Den höga ryggsäcken var i vägen för hjälmen och jag kunde inte lyfta huvudet så mycket som jag behövde, jag kunde då bara se spåret precis framför skotern och fick kisa för att se längre fram. Så den sista stunden körning var verkligen obekväm. Jag var glad att det inte hände tidigare på dagen, och det kändes faktiskt lite skönt att avsluta skoterkörningen för den här gången. Vi kom fram till målgången men missade tyvärr den första vännens mål. Vi fick i alla fall heja på den ena av våra vänner. Innan vi alla köra tillbaka till Övertorneå, så tog Micke ut våra vänner på skotern en sväng bara för lite lek. Själv var jag ganska nöjd och mör i kroppen och stannade vid bilarna. Hemma efter äventyret har vi skämtat om att jag borde ha skrivit till ryggsäckstillverkaren och berättat om vad deras ryggsäckar klarar av. Den här händelsen om något skulle vara reklam för ryggsäckstillverkarna av odödliga vandringsryggsäckar! Varje gång jag ser min vandringsryggsäck kommer jag att tänka på de här två riktigt härliga vårvinterdagarna.