Äventyrliga skoterdagar. Del 1

Jag och Micke ville ta oss iväg och köra skoter där det fortfarande fanns tillräckligt med snö innan säsongen var slut, det var ju redan April! Micke hade fått ett tips från en vän att det fortfarande fanns bra skoterföre kring Gällivare. Det sammanföll sig så bra att två av våra vänner skulle åka skidtävlingen Dundret runt 2018 precis den helgen. Så vi slog två flugor i en smäll och körde till Gällivare dagen innan tävlingen för att få köra skoter hela helgen. Vi ville kasta oss iväg på den bästa körningen direkt och åkte till Tjautjas för att utforska tipset vi fått om ett snörikt område, och det var verkligen mycket snö! 

Vi följde en led till en myr där det fanns möjlighet att köra lite fritt, och det orörda snötäcket såg lockande ut men efter några provsvängar bestämde vi att fortsätta mot en fjälltopp och leka på myren på vägen hem. Det hade blivit disigt och vi fick se två ljusringar runt solen i diset! Jag läste senare att fenomenet heter Halo. Jag har aldrig sett det tidigare och dröjde mig kvar en stund på spåret bara för att titta en extra gång på det häftiga ljuset. Vi närmade oss fjälltoppen och skogen växte ganska tätt långt uppför branten så Micke som är van förare körde i förväg och kollade ut en väg som jag skulle kunna ta upp. Det fanns utrymme mellan träden så det skulle nog gå bra att köra upp. Så vi gjorde ett försök och till en början gick det bra även fast min maskin inte klarade samma snömängder som Mickes, och mina kunskaper som nybörjare räckte inte alltid till. Vi fortsatte kryssa mellan träden och jag kände att det var på gränsen att jag skulle klara av att ta mig fram. Men så kom också då en något brantare knicks där inne i skogen som var för svår för mig att behärska och min skoter satt fast i mängderna av snö. Med en stor suck tog jag fram spaden och började skotta. Det kändes som att snön var lika djup som mig och som att min lilla spade inte tog något alls, men bit för bit blev sidan av skotern frilagd. Micke kom snabbt tillbaka medan jag skottade och hjälpte mig att vända skotern åt sidan så att jag kunde köra ner mot myren igen. Men först behövde jag en chans att hämta andan och vila en stund. Under tiden körde Micke upp samma spår där jag fastnat för att platta till lite för min skoter. Men när det var dags att prova med min igen så blev resultatet detsamma, fast mindre skottning när vi redan grävt där en gång. Nu stod valet att ge upp eller försöka hitta ett annat spår mellan träden. För att se om det ens var någon idé att försöka nå toppen, körde Micke upp för att ta en titt. Han var borta en liten stund och när han kom tillbaka skakade han bara på huvudet. Han berättade att terrängen bara blev värre och värre ju närmare toppen han kom, så det var ingen idé att ens prova. Men nu var jag i alla fall en erfarenhet rikare av att ha grävt lös min egen skoter.

Vi körde ner till myrarna och letade oss tillbaka till myren där vi kunde leka. Det var roligt att öva på körning i lössnö, men mycket av myrarna var lömska områden där öar av hård, vindpackad snö fanns här och där under ytan. Det blev svårt att leka runt i snön när det plötsligt slog och hoppade i maskinen. Vi testade flera myrar med samma besvärliga underlag tills Micke fick syn på ett område som låg lite högre upp än de andra. Vi testade och där fanns ingen hårdpackad snö, bara djup, fluffig snö i massor! Vi snurrade runt på myren och njöt. Själv klarade jag inte mer än ett varv så var jag tvungen att leta efter skoterspår att stanna på och vila. Min skoter gick så tungt i snömängderna att den nästan stannade. Jag pustade någon minut och sedan iväg igen. Så höll vi på ett tag tills jag inte lyckades med min sväng i lössnön och fastnade i massorna med skoternosen stickandes upp ur snön som ett flöte. Micke kom till min undsättning och vi kämpade en stund med att försöka packa snön tillräckligt under skotern. Den här delen av myren tycktes vara bottenlös av snö! Vi stod redan djupt nere i snön utan något tecken på att närma oss marken. Vi tog aldrig reda på hur djupt det egentligen var men upplevde det som nästan oändligt. När vi gjort vad vi kunnat för att packa snö var det dags att göra ett försök att komma lös, och på något mirakulöst sätt lyckades det och jag körde raka spåret till leden för en välbehövlig vila. Det blev fort kallt efter att ha blivit svettig i flera omgångar under dagen, så jag var snabbt tillbaka och gjorde något litet varv till. Men orken var slut och vi hade hela leden kvar att köra tillbaka till bilen, så vi tog oss till en vindskyddad plats för att äta. Jag blev lite frusen när ansträngningsnivån minskat drastiskt, så jag tog på mig en extra tröja och satte mig bredvid Micke på hans skoter. Jag var glad att solen kommit fram en sväng. Vi småpratade lite medan vi åt och plötsligt kom en Lavskrika och landade på min skoter. Allt vårt fokus hamnade på den lilla fågeln och gjorde ett flertal försök att locka den närmare, men vi lyckades bara få den att flytta sig från styret till dragkroken. Det var en riktigt mysig stund i skogen men tillslut var det bara att inse att dagen var slut och vi tvungna att köra mot bilarna. 

Vi fick en jätterolig dag och känner mig lyckligt lottad att ha fått se fenomenet Halo!